Zozan har fått hem familjen

"Vi hade stort hopp om att få komma till Sverige i och med att Zozan fanns här och sökte uppehållstillstånd. Ändå mådde vi inte bra när vi väntade flera år i Grekland", säger Ramzijah med barnen Robin, 8, Redar,11, Sipan, 13, och Zozan,19 år.

Det är lov och Zozan och hennes tre yngre syskon Redar, 11, Sipan, 13 och Robin, 8, är lediga från skolan. De sitter i pyjamas och tittar på barnprogram på tv. Storebror Rezan, 20, är inte hemma eftersom han just nu är ute på praktik. Köksfönstret står uppslaget på vid gavel. Barnens mamma, Ramzijah Abdullah, är i full gång med att fritera falafel i en kastrull med solrosolja.

– Det är livsviktigt för mig att vi får vara tillsammans igen, säger Ramzijah. Det var min dröm så länge att vi skulle bo tillsammans i en lägenhet och inte vara skilda åt. Jag är jätteglad över att vara i Sverige nu. Mina barn får gå i skolan. De är trygga. Det är stor skillnad mot när vi levde som flyktingar. Det är som det ska vara för en familj.

Flydde via Grekland

Det var en stjärnklar natt för snart sex år sedan som familjen korsade gränsen till Turkiet. Barnen minns inte så mycket från färden mer än att det var mörkt och att de alla var rädda och att barnen var tvungna att vara tysta.

Före flykten hade Zozan knappt varit utanför sin egen familjekrets och mamma Ramzijah var van att rådgöra med sin man. Nu bestämde de att han skulle stanna i Turkiet för att försöka få jobb. Resten av familjen fortsatte till Grekland.

Den första tiden i Aten var svår. Ramzijah och barnen sov där det fanns plats. De tog sig in till centrala Aten för att stå i kyrkornas matköer och få ett mål mat och kanske en frukt. Pappan hörde de sällan av, och de vet nu att han stannade i Turkiet där han skaffade en ny familj. Att sända sin äldsta dotter Zozan vidare till Sverige som 15-åring var ett stort och svårt beslut för Ramzijah. Men hon såg det som familjens enda utväg.

Zozan tog sig till Sverige för att först kunna söka uppehållstillstånd för sig själv och sedan för sin familj. Allt för att de skulle kunna återförenas.

– Jag oroade mig så att jag nästan blev sjuk, men vad skulle jag göra? Trots att jag visste att Migrationsverket i Sverige antagligen skulle ge henne uppehållstillstånd och att vi skulle kunna återförenas i framtiden, så var jag orolig hela tiden, säger mamman Ramzijah.

Hjälpte till mycket

Som många andra ensamkommande barn upplevde hon att hennes uppdrag var i det närmaste oöverstigligt i början när hennes familj kom. Förutom sin egen skola, förväntades hon klara av att vara både tolk och logistiker bland socialförvaltningsmöten, möten på arbetsförmedlingen, Skatteverket och kontakter med syskonens skolor.

I dag är det en stor skillnad. Hennes mamma förstår en hel del och hon kan prata lite svenska och Zozans syskon pratar flytande.

– Till och med min lillasyster Robin pratar bättre än jag. Hon bryter nästan inte alls, konstaterar Zozan självkritiskt.

Numera, när det kommer post eller papper som hon inte förstår, brukar hon be sin mamma åka till Migrationscentrum i city, så att de får förklara på arabiska för Ramzijah.

– Vi har fått mycket hjälp i Sverige, men inte från myndigheter, säger Ramzijah. Vi har fått stor hjälp av vanliga svenskar. Barnens lärare har varit här och ätit mat och de har haft med sig möbler. Andra svenskar som vi lärt känna har kommit hit på kalas. Det känns bra och viktigt för oss. Det känns som att de vill ha oss här i Sverige när de väljer att komma hem till oss.

Flyttar till egen lägenhet

I dag läser Ramzijah svenska för invandrare (SFI) och berättar stolt att hon kommit upp till nivå B. Helst av allt skulle hon vilja utbilda sig för att kunna arbeta på en förskola. En av barnens lärare hjälpte henne till att provjobba en vecka på en förskola i närheten. Det gillade hon skarpt.

– I Sverige är det tryggt. Vi har tak över huvudet och vi är tillsammans och snart flyttar vi in i en egen lägenhet med förstahandskontrakt, säger Ramzijah nöjt och berättar att den ligger på åttonde våningen i en stadsdel i närheten.

Visserligen är den betydligt mindre än lånelägenheten de har bott i, men att ha ett eget kontrakt är början på något nytt. Ramzijah har bestämt att de små barnen ska gå kvar i sina skolor så att det blir så lite förändring som möjligt i deras nya liv.

Ingen av de yngre barnen vill egentligen flytta. De är nöjda med den gamla lägenheten där de har alla sina kompisar i närheten. Småbrorsorna Redar och Sipan drömmer om att spela fotboll när de blir stora och minstingen Robin har så många kompisar att räkna upp så att hennes tio fingrar inte räcker till.

– När vi var på flykt flyttade vi hela tiden, säger Zozan. Nu har vi en bestämd plats liksom, som är vår. Förut var det ingen idé att köpa saker eftersom vi snart skulle flytta, säger hon.

– Det är bra med Göteborg. Nu känner vi till Hisingen. Vi ska stanna här och jag ska lära mig bättre svenska, säger Ramzijah.

Nya lagen påverkar

Snart börjar del två i livet i Sverige. Allt tack vare att Zozan kom hit som ensamkommande barn och att hennes familj fick möjlighet att återförenas. Mycket har hänt i världen och migrationspolitiken sedan Migrationsverkets beslut om återförening för Zozans familj togs. Inte minst har en ny lag antagits av Sveriges riksdag som gör det svårare för familjer att återförenas.

– Det som händer nu är jättejobbigt för alla dem som redan är i Sverige eller dem som är på väg hit. Jag är rädd att invandrare inte ska få komma alls till Sverige i framtiden. Det känns inte så tryggt här heller längre.

Zozan vill inte behöva oroa sig för att familjen ska behöva flytta en gång till. Hon vill bygga sin framtid i lugn och ro i sitt nya hemland. Och hon har planer.

– Jag vet inte vad jag vill bli när jag är klar med gymnasiet. Men jag tror att jag vill jobba och tjäna pengar. Sedan skulle jag vilja arbeta på ett boende för ensamkommande barn och hjälpa dem som är i samma situation som jag har varit i.

Text: Agneta Slonawski