Vi använder kakor för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. 

Läs mer om kakor
Våra sajter

Här hittar du länkar till Röda Korsets övriga sajter. Visste du att Röda Korset har både en högskola och en folkhögskola? RedNet är vårt intranät. Kommunsidor riktar sig till dig som vill engagera dig i Röda Korset lokalt. Röda Korsets Ungdomsförbund finns för dig som är yngre än 30 år.

Kriget i Syrien – lång väg mot fred

Möt Maryam som ser Röda Korsets klinik som en välsignelse och FN-diplomaten som tror på Syriens framtid. I vårt unika reportage får du svar på varför kriget i Syrien fortsätter och lär känna människorna som blev kvar och de som lyckades fly.
Möt Maryam som ser Röda Korsets klinik som en välsignelse och FN-diplomaten som tror på Syriens framtid. I vårt unika reportage får du svar på varför kriget i Syrien fortsätter och lär känna människorna som blev kvar och de som lyckades fly.
Publicerad: 01 mar 2021
Lästid: ca

Det här kan du läsa om i artikeln

12 miljoner har flytt sina hem och hela städer ligger i ruiner. Människor hungrar, inflationen skenar och kriget fortsätter. Ändå gryr varje morgon i Syrien.

Här i Aleppo försöker solen försiktigt bryta igenom dimman som ligger tjock över stan. Klockan är fem och dagens första böneutrop ljuder över Aleppo, förr kallat för en av Mellanösterns juveler. Staden var berömd för sina pampiga marmorbyggnader. Al-Shahbaa – den vita staden.

I dag är hela stadsdelar förstörda och Aleppo går knappt att känna igen. Merparten av den äldre bebyggelsen är sönderbombad och stadens ytterområden är så gott som tömda på invånare. Samtidigt syns tecken på en försiktig återhämtning. Sedan regimen, efter flera års belägring, återtog staden i slutet av 2016 börjar livet successivt återvända. Människor som flytt börjar komma tillbaka. I de östra delarna av staden öppnar små butiker upp igen, bland ruiner och kollapsade byggnader.

Fembarnsmamman Manar Abdel Hamid Kadon förlorade sin man i ett bombanfall för fyra år sedan. Med hjälp från Röda Halvmånen, motsvarigheten till Röda Korset här i Syrien, har hon kunnat öppna en butik. Hon säljer köksredskap och porslin.

– Tack vare butiken har jag råd att låta barnen gå i skolan igen. Att mina barn får en framtid är det viktigaste i livet.

I dag står kvinnor för försörjningen i mer än var femte familj. Innan kriget var siffran 4 procent.

En bit bort från Manar Abdel Hamids butik, i stadsdelen Hamano, delas matpaket ut varje dag. 

– Behoven varierar. Just nu är det många familjer med spädbarn som behöver blöjor. På vintern behövs filtar, mattor, lampor och element. Det finns ingen el, så allt som kan värma och lysa upp i mörkret är uppskattat, säger Ahmad Aboallol på Röda Halvmånen.

– Varannan vecka registrerar vi antalet familjer som återvänt, och varje gång tror jag att siffrorna ska minska. Men det gör de inte.

Att fler och fler återvänder visar att människor ändå tycks föredra att komma tillbaka till raserade byggnader och risk för odetonerade minor än att befinna sig på flykt.

En av dem är 81-årige Brahim Ambar. Han kom tillbaka för tre år sedan, när Aleppo äntligen kunde öppnas igen efter flera år av belägring. Nu kämpar både återvändare och andra som flytt hit för att överleva i den ekonomiska kris som präglar landet, medan kriget fortgår. Inflationen har skjutit i höjden och priset på basvaror som bröd, bränsle och medicin har under senaste året gått upp med mer än 200 procent.

Många köar till vår matutdelning i Aleppo. Inflationen har skjutit i höjden och människor har inte råd med mat på bordet.

Ge pengar varje månad

Vi finns på plats i Syrien och 191 länder till. Som månadsgivare är du med oss varje månad, året runt och kämpar för att ingen ska lämnas ensam i en katastrof.

Minsta belopp är 50 kronor
kr

Ge pengar varje månad

Vi finns på plats i Syrien och 191 länder till. Som månadsgivare är du med oss varje månad, året runt och kämpar för att ingen ska lämnas ensam i en katastrof.

Dina uppgifter
Felaktigt eller ogiltigt personnummer
Fältet är obligatoriskt.
Fältet är obligatoriskt.
Felaktigt telefonnummer

Ge pengar varje månad

Vi finns på plats i Syrien och 191 länder till. Som månadsgivare är du med oss varje månad, året runt och kämpar för att ingen ska lämnas ensam i en katastrof.

Varmt välkommen som månadsgivare!

En bekräftelse har skickats till din mejladress.

Nu är du med och ger hopp och räddar liv i katastrofer världen över, varje månad!

– Livet är inte lätt för mig och min fru. Jag får 20 dollar i pension och det ska räcka till allt, som el och mediciner. Mina barn är i Turkiet men de har inga pengar att skicka. Jag är beroende av stödet från Röda Halvmånen, säger Brahim Ambar.

Zackariah Nagrash och hans familj tvingades lämna sitt hem för fem år sedan. Sedan tre år tillbaka bor de i ett hus utan el, som tillhör en familj som är på flykt. Om eller när de kommer tillbaka måste de flytta igen. 51-åriga Zackariah ligger orörlig på en soffa i ett svagt upplyst rum i den lilla lägenheten.

– Han skadade ryggen på jobbet och behövde opereras. Men operationen misslyckades och han har varit förlamad sedan dess, berättar hustrun Renda. Vi kan inte flytta och har inte råd med en ny operation som skulle göra det möjligt för honom att gå igen. Vi blir kvar här och måste förlita oss på hjälp för att överleva.

– Jag letar efter arbete, men det finns inte mycket, säger 23-åriga dottern Nur, änka och mamma till tre barn. Min man försvann när jag väntade vårt tredje barn.

Två av barnen dyker plötsligt upp i dörröppningen. Mamma Nur säger åt dem att ta sina väskor och ge sig iväg till skolan.

– Jag hoppas att de kommer att få den utbildning som jag inte fick, säger hon. Det är mycket vi har gått miste om under de här tio åren av krig.

Amro Ibn Al-Aass-skolan ligger i Bayada, i Aleppos gamla delar. Skolan är gratis och föräldrar behöver inte heller betala för böcker. Glada rop hörs från skolgården.

– Det var inte svårt att få barnen tillbaka till skolan när vi kunde öppna igen, förklarar skolchefen Najla Fardoussi. Men vi står inför nya problem. Barnen har blivit mer aggressiva och föräldrarna kan inte stötta dem lika mycket som förr. De har fullt upp med att leta efter jobb. En del barn har dessutom förlorat en förälder, eller båda.

Varför fortsätter kriget i Syrien?

Tio år har gått sedan människor började demonstrera mot regimen som styrt Syrien i decennier. Protesterna var en del av den arabiska våren 2011, och regimens hårda gensvar spädde snabbt på upproret. Det blev starten på ett krig som skulle skaka världen, driva miljoner på flykt och slå ett land i spillror.

Facit efter tio år av krig vittnar om ett enormt lidande. I dag är elva miljoner människor beroende av nödhjälp för att överleva, mer än hälften av befolkningen har tvingats lämna sina hem och tiotusentals människor är försvunna. Minst två miljoner barn riskerar att bli utan utbildning – antingen har de tvingats sluta skolan på grund av kriget eller så har de aldrig ens haft chans att börja.

Läget i Syrien förvärras dagligen. För ett år sedan talade man mycket mer om möjligheter för fred, försoning och återuppbyggnad. Då hade syriska regeringen återtagit kontrollen över 60 procent av landet. Men så ser det inte ut i dag, säger Andrei Engstrand-Neacsu som leder Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationens insatser i Syrien.

– Priserna för förnödenheter har ökat femfaldigt. Det gör ont att se människor som förlorat allt: sina hus och hem, familjemedlemmar och i värsta fall sitt hopp. Ändå är det imponerande, och det mest givande med jobbet vi gör, att se hur motståndskraftiga människor är. De kämpar in i det sista. Ingen sitter och väntar på hjälp, säger Andrei Engstrand-Neacsu.

Röda Korset arbetar långsiktigt för framtidens Syrien, men framför allt med stöd till de miljontals människor som är i akut behov av hjälp. Viktiga insatser handlar om att dela ut mat, reparera förstörda vattenledningssystem och se till att människor får vård.

Innan kriget höll Syriens sjukvård hög internationell standard, men i spåren av konflikten har systemet kollapsat. Röda Korset driver i dag kliniker över hela landet för att möta de stora behoven, och anses vara den mest pålitliga vårdgivaren.

72-åriga Maryam lever som internflykting sedan sju år tillbaka. Hon har inte råd med vare sig vård eller mediciner, men får hjälp vid en rödakorsklinik i Damaskus.

– Ibland känns det som om mitt huvud håller på att gå sönder, men det beror nog på allt jag varit med om. Att få komma hit till kliniken är som en välsignelse. Jag får hjälp och jag uppskattar verkligen allt de gör för mig. Varje gång möts jag av leenden och då blir jag också glad, säger Maryam.

"Varje eller varannan vecka flyger raketer över våra huvuden"

Spridningen av covid-19 försvårar arbetet, både för sjukvårdspersonal och för dem som arbetar med att dela ut mat. I stället för att låta människor köa för sina matpaket delas de ibland ut dörr till dörr, vilket är både dyrare och krångligare.

Hjälpbehoven är stora i hela landet, men situationen och säkerhetsläget skiljer sig åt mellan olika regioner. I nordöstra Syrien pågår lågintensiva men konstanta strider mellan jihadistgrupper och IS-celler som drabbar samman med både det kurdiska självstyret och den syriska regeringen, med Rysslands armé som allierad.

I de nordvästra delarna av landet är läget spänt. Där pågår strider med större intensitet, med bombningar både från oppositionen och från ryska arméns sida.

– Även i de nordvästra delarna sker sammandrabbningar mellan olika jihadistgrupper. Det är inte alltid politiskt motiverade grupper som strider, en del är religiöst bundna och andra består helt enkelt av kriminella som krigar för pengar, säger Andrei Engstrand-Neacsu.

Södra Syrien har haft en period av större lugn, men nu syns fler och fler konflikter mellan regimen och dess motståndare även här. Det sker regelbundet attacker i närheten av Damaskus flygplats.

– Varje eller varannan vecka flyger raketer över våra huvuden. Det sker också attentat mot politiker som sympatiserar med den ena eller andra sidan, ofta mord genom bilbomber. Det är tyvärr bilden av Syrien i dag.

USA:s sanktioner mot Syrien gör att den redan sargade ekonomin drabbas än hårdare, menar Andrei Engstrand-Neacsu. Genom att straffa länder som samarbetar med Syrien försvåras alla former av handel.

– Det påstås att sanktionerna är till för att göra det svårt för regeringen, men egentligen blir det befolkningen som straffas, säger han. Människor frågar sig varför de inte får köpa sitt bröd som förr, och varför landet inte får göra affärer med omvärlden för att börja bygga upp sin ekonomi igen.

Enligt Andrei Engstrand-Neacsu har sanktionerna även lett till att EU och andra internationella givare inte vill tala om återuppbyggnad så länge det saknas ett fredsavtal. Det försvårar arbetet på plats.

– Ska man hårdra det kan vi bygga ett hus men kanske inte göra klart taket, för att det inte finns material. Vi kan ha en spade, men inga frön för att så. Vårt fokus ligger på att förbättra livet för människor, lite i taget, men vi kan inte arbeta långsiktigt i den utsträckning vi skulle vilja, säger han.

Vår hjälp i siffror

Några exempel på hur vi hjälper i Syrien (2020):

  • 3 miljon människor har fått matpaket.
  • 16 miljoner har fått tillgång till rent vatten.
  • 77 000 personer i månaden har fått paket med basvaror för att laga mat.
  • 250 000 har fått vård och mediciner på våra sjukhus, kliniker och mobilia kliniker i området Rural Damascus.

Från Damaskus till Hedemora

Av de miljontals människor som tagit steget och lämnat Syrien befinner sig de allra flesta i grannländerna. Flest i Turkiet och Libanon. Men många familjer har fortsatt vidare till Europa och hit till Sverige.

I en lägenhet i Hedemora i södra Dalarna bor familjen Abouzid, som länge kämpade för att kunna bo kvar i Damaskus. Först när grannhuset sprängdes insåg de att de var tvungna att fly.

– Vi bestämde att jag och vår äldsta dotter Safa skulle åka först. Vi hoppades komma någonstans där det var tryggt, och dit resten av familjen kunde komma efter. Jag var särskilt orolig för att ta med vår mellandotter Seba, berättar Ezat. Kriget hade gjort henne rädd, orolig och djupt deprimerad. Skulle hon klara en så tuff resa?

Ezats fru Fatima häller upp kardemummadoftande kaffe i små, nätta koppar. Mannagrynskakor som dryper av söt honung ställs fram på soffbordet. Det är lördagsfika hemma hos Abouzids. Utanför vardagsrumsfönstret vilar en öde åker.

Familjen slår sig ner i furusofforna. Barnen Muhammad, Seba och Shaghaf bor hemma, storasyster Safa bor i Linköping där hon pluggar medicin. Mitt under fikat ringer Safa.

– Hur är det med er, hörs från mobilen som genast sätts på högtalare.

– Bra, bra. Hur är det hos dig? svarar Fatima.

– Mycket att plugga, men okej!

"Jag förstod inte vad det stod, men pappa förklarade. Jag sover alltid med min kudde." Lillasyster Shaghaf berättar om presenten hon fick av pappa Ezat när familjen äntligen kunde återförenas i Sverige.

De småpratar vidare. Shaghaf berättar om sin balett och om gympan. Och om sin nya rosa cykel. Så diskuterar de kvällens middag, Muhammad vill helst ha tabbouleh-sallad med persilja och bulgur, innan Ezat berättar vidare om flykten. 

– Det värsta var båten mellan Turkiet och Grekland. Tre på morgonen steg vi i en liten gummibåt som inte var mer än några meter lång. Jag överdriver inte när jag säger att vi var 35 personer i den. Barn skrek och människor var fruktansvärt rädda. Men alla klarade sig. Dagen efter gick det sämre. Då avgick båten där den lilla pojken Alan Kurdi var med. Du vet, han som hittades död på en strand och som alla tidningar visade bild på.

Efter att ha vandrat i ösregn genom Serbien, sovit på trottoarer och blivit slagna av gränspoliser i Ungern kom Ezat och Safa efter 17 dagar fram till Malmö. Det var i september 2015. Hösten då 80 000 människor sökte asyl i Sverige. Efter några nätter på förvaret
i Märsta hamnade de på ett flyktingboende i Kramfors, men via en vän till Ezat kunde de snart få husrum i Hedemora.

– Röda Korset och andra organisationer gav oss mat och vatten längs hela resan genom Europa. Även här i Hedemora fanns de och hjälpte oss.

För Ezat och Safa blev den första tiden i Sverige oviss. Skulle de få stanna? Och när skulle Fatima och de andra barnen få komma efter – om de ens skulle få komma? Och hur skulle det gå för 16-åriga Seba, som tvingats avbryta sin skolgång då hon var i för dåligt skick och tungt medicinerad?

– Utan Röda Korsets stöd hade jag blivit galen, säger Ezat. Gunborg Morén här på Röda Korset i Hedemora fick mig att våga hoppas på att få se min familj igen, minns Ezat.

Fatima och de tre yngsta barnen blev kvar i Syrien när pappa och storasyster gav sig i väg. Ett år senare fick de besked om att Ezat och Safa fått uppehållstillstånd och att familjen skulle få återförenas i Sverige. Men svenska ambassaden i Syrien var stängd på grund av kriget och de behövde ta sig till Kairo för att intervjuas av svenska myndigheter där.

– Men människor från Syrien var inte välkomna till Egypten. Vi fick i stället ta oss till Sudan och åka därifrån med smugglare in i Egypten. I fem dagar reste vi genom öknen på flaket till en pickup. De körde fort, säkert 200 km i timmen. Hade vi ramlat av skulle de inte ha stannat, minns Muhammad som då var 14 år.

I Kairo levde Fatima och barnen gömda, men fick till intervjun på ambassaden. Efter månader av väntan kom beskedet: de skulle få resa till Ezat och Safa i Sverige. Samtidigt kom chocken – Seba skulle inte få följa med. Hon hade hunnit bli 18 år och ansågs vuxen.

– Vi hade väntat och längtat så mycket. Och så kom det här! Min Seba, som var så sjuk, skulle inte få följa med. Jag minns att jag helt bröt ihop, berättar Ezat och hans röst darrar till.

Tack vare Gunborg Morén och med stöd från Röda Korsets jurister överklagades beslutet. Storasyster Safa skrev ett tolv sidor långt brev om familjens situation. Och till slut, i november 2018, kunde hela familjen äntligen mötas. Då hade det gått nästan 1 200 dagar sen Ezat och Safa lämnade lägenheten i Damaskus med varsin ryggsäck.

– Röda Korset lyssnade på oss. Det var jätteviktigt för mig och inte minst för pappa. De där åren i väntan segade sig fram, jag sov dåligt och var jämt orolig. Sedan familjen kom hit går tiden jättefort, säger Safa.

– Det är så lugnt här. Tryggt, säger Fatima. Hedemora är en fin stad och vi har blivit väl mottagna. Bland våra vänner finns både svenskar och invandrare.

Solen sänker sig utanför, lyser snett in. Ezat, som var bokhandlare i Syrien, ska i väg till sitt jobb inom hemtjänsten. I dag har han kvällspasset. Muhammad ska träffa sina kompisar i bowlinglaget. Och Seba, som mådde så dåligt i Syrien och som förlorade tre års skolgång, ska plugga.

– Nu läser jag på komvux. Jag ska ta igen allt jag missat. Jag har en bra läkare; han säger att jag nästan är frisk. Sedan vill jag studera vidare och bli apotekare.

Hon tystnar. Lägger sedan till:

– Visst saknar jag Syrien, vännerna och vår gamla lägenhet. Men det allra viktigaste är vi är tillsammans, och nu är det här vårt hem.

Röda Korsets språkcafé – vägen till jobb

Längtan till hemlandet förenar många som funnit sig tillrätta och trivs här i Sverige. I Salem söder om Stockholm lever idag Diana Baghdo, som flydde tillsammans med sin man och dotter när situationen i norra Syrien blev ohållbar.

– När kriget började på andra ställen i Syrien kände vi oss först ganska säkra uppe i norr, berättar Diana. Det första som märktes var att vi började ta emot människor på flykt från andra delar av landet och sedan kom kriget snabbt allt närmre.

Diana hade utbildat sig på universitet, fått ett drömjobb som ingenjör och ville egentligen inte fly. Två händelser fick henne att ändra sig.

– Jag jobbade för FN med att bygga om flyktinglägret i Al-Hol och en dag blev vår bil attackerad. Kort därefter blev vi rånade på vårt kontor. Jag minns att jag tänkte att nu, nu kommer kriget till oss!

Hennes dotter Maritta var två år då. Hon föddes med en funktionsnedsättning och opererades flera gånger efter födseln.

– I början fick vi jättebra läkarvård men med kriget förändrades det. Den hjälp hon behövde fanns inte längre att få.

I december 2013 kom de till Sverige. I början besökte hela familjen Röda Korsets språkkafé i Hallunda för att lära sig språket. De drack kaffe och lärde sig många nya ord.

– Vi har blivit så väl mottagna och Maritta stortrivs här med skola och kompisar. I december fyllde hon 10. Tänk att hon är lika gammal som kriget.

Själv fick Diana chansen att gå en snabbkurs i språk, hon hoppade över SFI och gick snabbt till svenska som andraspråk. Efter åtta månader i Sverige ledde ett tips fram till Skanskas internationella ledarprogram.

– Jag visste inget om mina chanser eller om jag skulle kunna få ett jobb men jag gjorde en intervju och blev antagen. Jag tror att de såg möjligheter för mig att utvecklas.

Programmet ledde till anställning och när hon träffar kollegor som också är från Syrien kan de inte förstå att det gick så snabbt.

– Men det var tufft med språket. Jag trodde att engelska skulle räcka men om man ska vara ute i produktionen och prata med yrkesarbetarna måste man kunna svenska.

I början saknade Diana ingenting från sitt hemland. Hon var så glad att ha tak över huvudet och att slippa vara rädd.

– Jag tänkte att jag aldrig skulle åka tillbaka, men när jag pratar med tidigare kollegor som jobbar med hjälparbete i Syrien inser jag att jag skulle haft en bra framtid där rent yrkesmässigt. Jobbet betyder mycket för mig. Samtidigt så vet jag att det är svårt där nu. Svårt med vatten, elektricitet, internet… Och dyrt! Det är annorlunda. Inte som innan.

Homs, västra Syrien, december 2020: Inifrån det öppna fönstret hör skratt och en doft av färska kryddor sprider sig. Gömt i ett kök bakom en liten blå dörr i Insha’at-kvarteret samlas 20 kvinnor varje dag för att laga mat som sedan säljs eller delas ut gratis till människor som inte har råd att skaffa mat på annat sätt.

- Vi har två kök. Ett kök för rätter vi säljer, och ett för dem som är gratis. Pengarna från det ena gör att vi kan finansiera det andra, säger initiativtagaren Huda al-Droubi.

Varje dag lagas 200 rykande varma måltider med bulgur och kött som delas ut. Huda al-Droubi anställer bara kvinnor som lever i ekonomisk utsatthet.

- Jag är den enda i min familj som har inkomst. Min man och min son är sjuka, så jag försörjer oss allihop – både min egen och min sons familj, säger Khadija Dalati som arbetat i köket i sju år och beskriver jobbet som en livlina för hela hennes familj.

Genom att betala lönen för tre av kvinnorna i köket bidrar Röda Halvmånen till att företaget går runt och kan fortsätta sin verksamhet.

Men det är inte bara i Insha’at-kvarteren som Röda Halvmånen delar ut mat. I stadsdelen Baba Amr är stämningen dock helt annorlunda. Området ligger i ruiner. Detta var epicenter för kriget när det rasade som värst i Homs och här, mitt bland spillrorna av det som var en stad, hämtar 350 familjer dagens enda mål mat. Här har ingen några pengar att handla för.

Många lever under outhärdliga förhållanden i Syrien allt som kriget fortgår. Men varför tycks vägen mot fred vara så oändligt lång?

Stora tråg med bulgur blir mat för många. Följ med in till kvinnokollektivet som driver soppköket i Homs.

FN-diplomaten: Så kan det bli fred i Syrien

Staffan de Mistura var FN:s sändebud i Syrien mellan 2014 och 2019, med uppdrag att försöka mäkla fred. Han menar att en av orsakerna till att fredsprocessen varit så komplex och utdragen är att så många parter är involverade. Hela 15 länder är på ett eller annat sätt inblandade, och sex olika arméer har stridit eller strider mot varandra. Utifrån är det USA, Ryssland, Iran och Turkiet, och internt den syriska regimens armé samt oppositionens rebeller.

– Dessutom har vi IS. Kriget i Syrien har till stor del blivit ett proxykrig, ett krig där ett stort antal aktörer strider på uppdrag av någon annan, vilket gör situationen mycket komplicerad. Och i takt med att USA minskar sitt engagemang i konflikten skapas utrymme för lokala aktörer att fördjupa sin inblandning. Det gäller till exempel Turkiet, Saudiarabien och Iran, säger han.

Bristen på respekt för krigets lagar, den internationella humanitära rätten, har också komplicerat fredsprocessen. Sjukhus och andra samhällsbärande institutioner har varit mål för attacker flera gånger om. Samtidigt har många krigsförbrytelser begåtts och alla möjliga typer av vapen har använts i kriget, även kemiska.

Men trots allt ser Staffan de Mistura med hopp på Syriens framtid.

– Det gör jag, av flera skäl. Ryssarna är trötta på att sitta barnvakt åt president al-Assad. Förmodligen varken kan eller vill de hjälpa till att bygga upp Syrien, och om det inte sker kommer det att leda till många problem, som att IS återvänder i någon form. Det är därför troligt att Ryssland kommer att försöka påverka regimen att försöka nå en lösning, säger Staffan de Mistura.

Omfattande stöd från Ryssland har hjälpt den syriska regimen att återta kontrollen över stora delar av landet. Men den riktiga segern går inte ut på att vinna kriget – utan på att vinna freden, säger Staffan de Mistura.

– En varaktig fred kan bara nås politiskt, med en ny konstitution och pålitliga demokratiska val som hålls med internationell insyn. Utan det kommer inte flyktingar att återvända. Vissa som återvänt har välkomnats med öppna armar ena dagen, för att nästa dag få besök av säkerhetspolis som straffar dem för att de lämnat landet. De som flytt måste ha något att komma tillbaka till, säger han.

Återuppbyggnad kostar dock pengar. De länder som stöttar regimen i Syrien, som Ryssland och Iran, har inte de pengarna. Mer sannolikt är att de kan komma från länderna i Europa.

– De är dessutom motiverade att hjälpa till med återuppbyggnaden eftersom de inte vill se fler flyktingar i Europa, snarare färre. Och många flyktingar vill själva återvända till Syrien. Annars får vi en situation där vi inte har krig, men inte heller fred, och det är nästan ännu värre, säger Staffan de Mistura.

Kriget har varit både förödande och svårlöst, men Staffan de Mistura hyser ett mycket stort förtroende för den syriska befolkningens kapacitet.

– De är kreativa och arbetar hårt, vilket är nyckeln för det framtida Syrien. Människor älskar sitt land och är beredda att kämpa för det.