Han vårdade skottskadade i Sydsudan

Under torrperioden trappas kriget upp. Varje dag kom nya patienter med skottskador in till den kirurgiska avdelningen där jag jobbade. De kunde vara skjutna i benet, i ryggen, lungorna eller ansiktet, andra kom in för benbrott och sårskador.

Läkarna känner sig fram efter benbrott

Vi arbetade med helt andra resurser än hemma i Sverige, någon röntgen fanns inte, läkaren fick känna sig fram på benet eller det som var skadat för att avgöra vilken behandling de skulle få. De flesta patienterna var unga män knappt fyllda trettio, flera av dem var kvar väldigt länge, så länge att de fick liggsår, vilket i sig kan bli väldigt allvarligt. Vi tog också emot barnsoldater.

Några av patienterna lärde man såklart känna lite bättre, allt de ville var att åka hem. Men det var inte bara att skicka hem dem när de var färdigbehandlade, vi var noga med att se till att det fanns någon som kunde ta emot dem, och fortsatt hjälpa dem.

Självklart reflekterar man över kriget, mest att det är onödigt och drabbar så många unga som har livet framför sig, men vi tog aldrig parti för någon sida. Vårt uppdrag var en humanitär insats, att vårda skadade vem det än var. Röda Korset är en obunden neutral organisation, därför tar vi inte någon ställning. Vi tänker bara på att minska mänskligt lidande för alla. Vi behandlade soldater i opposition, regimens trupper vårdades på ett militärsjukhus i huvudstaden Juba.

Amputerade 12-årig flicka

Det kom också patienter som inte skadats i krig, jag minns en liten flicka som ramlat när hon skulle springa ner till floden. Hon skadade underbenet så illa att vi var tvungna att amputera det. Det var en stor tragedi för henne och hennes familj. Hon var bara 12 år.

Jag har arbetat i Afghanistan, Somalia, Uganda, Haiti och Pakistan, för Röda Korset, i Sydsudan har jag varit tre gånger tidigare. När man åker iväg är man ganska förberedd på vad man kommer möta, även om vi nästan aldrig ser den typen av skador som exempelvis krig orsakar, hemma i Sverige.

När man befinner sig mitt i arbetet är man helt fokuserad på det, men jag kunde vakna mitt i natten och tänka på vissa patienter, men också på det arbetstryck vi hade. De sista tre veckorna arbetade vi sju dagar i veckan.

Min bostad var en hydda byggd av lera av koskit. Det var inte så illa som det låter, det var svalare i min hydda än i husen där andra bodde. Jag tittade inte så mycket på termometern för det var varmt hela tiden, men en kväll när jag skulle gå och lägga mig såg jag att det var 36 grader.

Bär med sig upplevelserna 

När man kommer hem från ett uppdrag är man uppmanad att gå till en psykolog för uppföljningssamtal. Det är väldigt bra att få ur sig det man bär på. Första tiden tänker man en hel del på sina upplevelser, men med tiden avskärmar man sig från det man varit med om, eftersom det egna livet mer och mer tar vid. När jag kom från Pakistan var jag väldigt ledsen. Där drabbades så många barn.

Jag tvekar inte på att åka ut igen, även om sex månader kan vara en väldigt lång tid. Det är fantastiskt att få arbeta ihop med lokalbefolkningen, de är min stora energi. Man får bra respons, tillsammans gör vi ett bra jobb. Och fastän vi arbetar med få resurser, får vi goda resultat.”

Text: Christer Östmark, sjuksköterska, just hemkommen från sex månader långt uppdrag för Röda Korset i Maiwut, Sydsudan.