Irenas berättelse
Jag heter Irena och är volontär i Röda Korset i Helsingborg. Jag vill berätta om mina föräldrar som på olika platser överlevde nazistisk fångenskap och till slut kom till Sverige. Det var mycket nära att så aldrig skedde och du som läser vidare kommer att förstå varför.
Denna text hör till utställningen "I medmänsklighetens spår" som du kan besöka på Dunkers Kulturhus.
Edward
Min pappa hette Edward och föddes 1922 i Warszawa, Polen. År 1940, vid 18 års ålder, förs han av nazisterna bort från Polen till tvångsarbete på en bondgård i det tyskockuperade Frankrike. Han får arbeta med djurskötsel och tillvaron är trots allt dräglig. Men därefter blir det fängelse i franska Metz. Alla ägodelar tas ifrån honom, tillgången till mat och dryck blir allt sämre.
Efter två månader i fängelse sänds pappa vidare till koncentrationslägret Natzweiler. Nu är en tunn pyjamas hans enda klädesplagg och han tvingas utföra tungt kroppsarbete i ett stenbrott. Han blir ofta slagen och maten är knapp. I Natzweiler är flera av fångvaktarna klassade som renodlat kriminella och bär en grön triangel. Pappa själv är klassad som politisk fånge och bär en röd triangel. Stämningen i lägret är mycket hård.
Efter några månader sätts pappa på ett boskapståg till ett annat koncentrationsläger. Det fruktade Ravensbrück är egentligen ett kvinnoläger men här tvingas han vara med att bygga nya hus åt fångvaktarna.
Efter Ravensbrück får pappa utstå en dödsmarsch (lång vandring mellan olika läger där många sköts eller dog av utmattning längs vägen) till ännu ett koncentrationsläger – Buchenwald. Från denna tid berättade pappa mycket lite, men i dödens absoluta närhet lyckas han överleva tills att befrielsen kommer i april -45.
Pappa var livet igenom förtegen om tiden i fångenskap och om färden till Sverige, ett land som han snabbt började älska. Åren med ständig rädsla, misshandel, svält och förnedring satte livslånga spår. Men pappa var alltid tydlig med att Röda Korset spelade en viktig roll för hans nya liv.
Sala
Min mamma hette Sala. Hon föddes 1923 i en syskonrik familj i staden Bedzin, södra Polen. I februari 1942 arresteras hon och hennes äldre syster av den tyska säkerhetspolisen Gestapo. Utan möjlighet att säga farväl skickas de i en boskapsvagn till koncentrationslägret Neusalz. Här blir vardagskosten under tre år surrogatkaffe och en tunn skriva bröd om dagen. Deras namn ersätts med nummer och varje morgon räknas fångarna under en två timmar lång uppställning. I textilfabriken får mamma dra en 300-kilosvagn. En gång i halvåret blir maten bättre, när en kommission kommer på besök för att undersöka förhållandena i lägret.
Bland de 900 judiska kvinnorna i lägret finns en italienska som sjunger för mamma. Opera-arian ”E lucevan le stelle – Sången till livet” har därför följt mig hela livet. År 1943 får mamma veta att resten av hennes familj har skickats till Auschwitz. Där dör hennes mamma, pappa och två andra systrar men mamma får inte veta det. ”Då hade jag inte orkat.”
Efter Neusalz deltar mamma och hennes syster i en två månader lång dödsmarsch till koncentrationslägret Bergen-Belsen. ”Där fick jag se saker som var tagna ur min värsta mardröm”. Vid befrielsen i april 1945 är mamma 22 år och väger 35 kilo, hennes äldre syster väger 24 kilo.
Medfångar som inte tidigare har fått äta sig mätta äter nu ihjäl sig. Deras kroppar klarar inte omställningen. ”Våra befriare ur den amerikanska och engelska armén gick runt och grät som barn. De kunde inte förstå det de såg och var naturligtvis i chock”. Efter befrielsen förs mamma med en av Röda Korsets Vita båtar till Malmö. Några år senare möter hon min pappa i Göteborg.
”Våra befriare ur den amerikanska och engelska armén gick runt och grät som barn. De kunde inte förstå det de såg och var naturligtvis i chock.”