När började du känna dig ensam?

Min man gick bort och det var såklart en stor sorg efter många år tillsammans. Och efter tre operationer i knäna och en i höften blev jag plötsligt inte lika rörlig längre. Tillslut blev det jobbigt för mig, jag blev deprimerad och fick svårt att sova. Vi hade också flyttat från gården på landet in till en ny stad precis innan min man dog. Sådant gör att man tappar en del av det vanliga umgänget.

Hur ändrades situationen?

Min dotter tyckte det vore bra om fler än hon besökte mig, att jag behövde mer stimulans, så hon kontaktade Röda Korset. Först kom det en person men vi fungerade inte riktigt ihop, sådant är viktigt. Men sedan kom Birgitta och det har funkat otroligt bra. Vi har liknande intressen som konst och kultur. Jag har skrivit till Röda Korset här i stan och tackat dem, det är fantastiskt av dem att ordna detta för mig.

Min flytt till ett seniorboende har också hjälpt mig. Här är vi några som träffas varje dag klockan 15 – om man vill. Känner jag för det går jag på träffarna. Jag är även med i en bokcirkel. Många boende här säger att gemenskapen har räddat dem, om de inte bott här vet de inte hur de skulle klarat sig.

Har du några knep för att bryta jobbig ensamhet?

Jag laddar ner böcker på telefonen och läser. Förr handarbetade jag men det gör jag inte längre. Men böckerna kan jag prata med många om, även med Birgitta. En period lyssnade jag även på ljudböcker. Och så försöker jag hålla kontakt med några vänner via telefon.

Många upplever att det är svårt att prata om sin ensamhet, varför tror du det är så?

Man mår inte särskilt bra när man är ensam. Men man vill nog inte tala om att man är det, tror jag. Man vill visa att man är med i samhället och att man har sin identitet, det är viktigt. Men jag tycker man borde prata mer om det. Det är alltid bra att tala om hur man mår. Men kanske inte med vilka som helst, för man vill ju inte belasta andra med sina problem. Det vill inte jag göra.

Har du känt dig mer ensam sedan coronapandemin?

Jag tror inte coronpandemin har gjort det så mycket värre för just mig. Men jag vet att många som bor här tycker det är jobbigt. Och det är klart, att inte träffas så som vi brukade tar på psyket. Förut hade vi till exempel fredagsmys, det har vi inte längre på grund av corona.

Min dotter är orolig för min skull, men jag är inte så orolig. Man får respektera andras val givetvis och hålla avstånd.

Vad kan man göra när någon är ensam?

Det är ett annat samhälle just nu, det är inte som vanligt. Men lyft telefonluren och ring, det kan du alltid göra. Och har du tillgång till teknik kan du skicka lite bilder via sms, det är kul att få. Eller en bukett blommor, eller varför inte ett vykort.