Hur löste du begravningen, mitt under coronakrisen?
Jag var den som fick fixa allt praktiskt. Pappa hade inte meddelat hur han ville ha det och det var inget vi pratat om, så det var jobbigt att behöva gissa och fatta alla beslut själv. Så jag abonnerade restaurang, beställde mat som pappa gillade och skickade ut inbjudningar till minnesstunden. Först var det många som tackade ja, men efter ett tag började folk tacka nej på grund av corona. Det kändes som jag var världens sämsta dotter som inte kunde ge min pappa den begravning han förtjänat med alla vänner som berättade fina minnen.
I slutänden blev det bra ändå, även om det inte blev som jag tänkt mig. Vi höll en borgerlig minnesstund på en fin restaurang i Malmö och spelade pappas favoritlåtar av Fleetwood Mac. Vi fick ju sitta på avstånd från varandra, så det blev inte den gemenskapen jag hade tänkt mig. Om något år kanske jag tycker att minnesstunden känns som en hjälp i sorgen, men just där och då kändes det bara som något som ”måste göras”.
Beskriv din sorg – hur var det i början och hur har det fortsatt?
Först var det en chock. Sedan stängde jag av när jag insåg hur många praktiska beslut som skulle fattas. Så var det i kanske en och en halv vecka. Jag var ledig några dagar för att åka ner till Skåne, men sedan gick jag tillbaka till jobbet. Det kändes som en trygghet med alla rutiner och att träffa mina kollegor. Men när jag efter några dagar grät på toaletterna började jag tänka att jag kanske inte mådde så bra ändå. Jag ringde vårdcentralen och fick en akuttid.
Efter pappas begravning började min sjukskrivning ta slut. Jag insåg att jag knappt orkade klä på mig. Jag kunde verkligen inte både jobba och hantera allt praktiskt som fortfarande var kvar att göra. Varje liten grej, som att spärra en faktura, åt upp en hel dagsranson av energi så jag blev sjukskriven ytterligare ett par veckor.
I dag skulle jag säga att sorgen kommer i vågor: vissa dagar är jag glad som innan, andra dagar är det svårare.
Vad kändes hjälpande i din sorg?
Min bästis från när jag var 13 år började höra av sig varje dag på ett väldigt lyhört sätt, jag fick prata om jag ville. De personer som har känts viktiga i sorgen är just de som hållit uppe kontinuiteten. De kanske hör av sig var tredje dag, då får jag sms om att de tänker på mig, eller bara en rolig bild – det behöver inte alltid vara djupa grejer. Det är väldigt kravlöst, men det viktigaste är att de fortsatt i flera månader, det är verkligen guld.
Vad vill du säga till andra som befinner sig i samma situation?
Ta alla chanser som finns att bli glad! Gör sånt du mår bra av, för blir du glad mår du bättre även om det är tillfälligt. De här andningspauserna i sorgen hjälpte mig att orka med allt.
Och försök att inte ha skuldkänslor. Inför begravningen brottades jag med tankar som: väljer jag en tillräckligt fin urna? Borde jag välja ett större blomsterarrangemang? Jag tänkte att om jag lade mer pengar på begravningen så betydde pappa mer. Min pappa fick inte den fantastiska festen jag skulle velat ge honom, men jag gjorde mitt allra bästa för att det skulle bli bra ändå, i dessa konstiga tider.
