Jag vill här passa på att bemöta ett antal påståenden som figurerat i debatten efter att utredningen om FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen publicerades, varav vissa på ledarplats i den här tidningen.
1. En signering går emot ”den svenska nedrustningslinjen”
Sverige har länge varit ett föregångsland internationellt i arbetet kring nedrustningsfrågor. Icke-spridningsavtalet signerade Sverige exempelvis inom två månader. Andra stater tittar på Sverige i dessa sammanhang och Sveriges signering skulle därför kunna fungera som en katalysator för att fler stater ska signera konventionen vilket är i linje med svensk nedrustningslinje. Att inte skriva under konventionen riskerar däremot att ha en motsatt verkan.
2. ”Ett godkännande skulle kunna försämra Sveriges chanser att bidra till global nedrustning”
Konventionen förbjuder användning, hot om användning, producering, lagring och innehav av kärnvapen i skrivningar som liknar dem i andra konventioner som reglerar vapen. Den innehåller även regler för att kontrollera att statsparter fullföljer sina skyldigheter enligt konventionen. Med det sagt är det fortfarande viktigt att samtidigt även fortsätta arbetet inom icke-spridningsavtalet, vilket utredaren också påtalar. Det behövs dock riktiga och nya framsteg när det gäller förpliktelserna i det avtalet. Konventionen om förbud mot kärnvapen, som uttryckligen refererar till icke-spridningsavtalet som en hörnsten i internationell nedrustning, skulle förstärka möjligheten att uppfylla icke-spridningsavtalets krav på nedrustning då konventionen försvårar spridningen av kärnvapen betydligt.
3. Det säkerhetspolitiska läget gör det omöjligt att ratificera konventionen
Världens nio kärnvapenstater har 15 000 kärnvapen varav 1 800 som kan avfyras inom ett par minuter. Risken är högre än på länge att dessa vapen används, med avsikt eller av misstag. Det enda sättet att säkerställa att kärnvapen inte används igen, är att de elimineras. Ett förbud mot kärnvapen är ett steg i denna riktning. Det humanitära perspektivet är inte enbart moraliskt utan även juridiskt. Användandet av kärnvapen strider mot den internationella humanitära rätten. Att rättfärdiga användandet eller hot om användandet av ett vapen, som generellt sett är olagligt, med argumentet att man står inför ett säkerhetshot, underminerar skyldigheten för stater att respektera den internationella humanitära rätten i alla typer av väpnad konflikt. Det är en farlig utveckling.
Mot bakgrund av detta kan jag inte annat än uppmana Sverige och andra stater att skriva på konventionen om förbud mot kärnvapen och därmed verka för en ny norm som totalförbjuder och stigmatiserar dessa massförstörelsevapen. Sverige har möjligheten att leda arbetet för en kärnvapenfri värld. Ta den.
Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset