Vi använder kakor för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. 

Läs mer om kakor
Våra sajter

Här hittar du länkar till Röda Korsets övriga sajter. Visste du att Röda Korset har både en högskola och en folkhögskola? RedNet är vårt intranät. Kommunsidor riktar sig till dig som vill engagera dig i Röda Korset lokalt. Röda Korsets Ungdomsförbund finns för dig som är yngre än 30 år.

Ingen kommer att kunna hjälpa oss vid en kärnvapenkatastrof

Risken att kärnvapen används igen har ökat till oroande höga nivåer. De får aldrig mer användas, skriver vi tillsammans med den Internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen.
Risken att kärnvapen används igen har ökat till oroande höga nivåer. De får aldrig mer användas, skriver vi tillsammans med den Internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen.
Publicerad: 06 aug 2020
Lästid: ca

Klockan var kvart över åtta den sjätte augusti 1945 när ett plötsligt förblindande ljussken uppslukade himlen över Hiroshima. Bomben som släppts skapade en förödelse som världen aldrig tidigare skådat. En chockvåg snabbare än ljudets hastighet expanderade utåt och skapade en massiv eldstorm som jämnade staden med marken och dödade tiotusentals civila. Tre dagar senare, den nionde augusti, gick Nagasaki samma öde till mötes.

Varken Hiroshima eller Nagasaki hade tillräckligt med sjukvårdspersonal eller utrustning för att hjälpa alla offer. Innan atombomben fanns det 300 läkare i Hiroshima. Efter bomben var det bara 30 som inte var döda eller skadade. Av de 1780 sjuksköterskorna skadades eller dödades 93 procent.

Idag, 75 år efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, vilar hotet om ett kärnvapenkrig fortfarande över oss alla, trots ohyggligheten i det dessa två städer drabbades av. Varken 1945 eller idag kan någon stad förbereda sig för en atombomb, och inget land kan effektivt förbereda sig på vad en kärnvapenexplosion skulle innebära. Tusentals, eller till och med miljontals, civila kommer att dö eller skadas, och ingen kommer att kunna hjälpa dem.

Den Internationella rödakors- och röda halvmånerörelsen anser att det är hög tid att de nio kärnvapenstaterna hedrar minnet av atombombernas offer och överlevare genom att eliminera dessa urskillningslösa vapen.

De som drabbats av explosionen i Nagasaki ”dog alla inom en eller två månader eftersom det inte fanns några effektiva behandlingar, inte ens antibiotika eller blodtransfusioner, och eftersom infrastrukturen var totalförstörd, inklusive sjukhus och apotek”, säger Dr. Masao Tomonaga, tidigare chef för det Japanska Röda Korsets Nagasaki Atomic Bomb Hospital, vars mamma drog ut honom ur förstörelsen efter deras hem i Nagasaki. Under månaderna och åren som följde led och dog tiotusentals boende i Hiroshima och Nagasaki av cancer och andra sjukdomar som orsakats av strålningen från bomberna.

Internationella rödakorskommittén (ICRC) och Japanska Röda Korset blev vittnen till lidandet och förödelsen när de under nästintill omöjliga förhållanden försökte hjälpa de döende och skadade. Vittnesmålen från överlevare och räddningspersonal målar en fruktansvärd bild av ofattbar smärta, meningslös förlust och mod. Marcel Junod från ICRC var den första utländska läkaren som nådde Hiroshima en månad efter bomben. Han skrev att ”stadens centrum var liksom en vit fläck, tillplattad och slät som en handflata. Ingenting fanns kvar. Minsta spår av hus verkade ha försvunnit.”

Under de senaste 75 åren har vår kunskap om de katastrofala humanitära och mänskliga konsekvenserna av kärnvapen ökat. Och det vi vet har fått oss att slå fast att kärnvapen generellt sett strider mot internationell humanitär rätt.  Ändå har alldeles för lite gjorts för att se till att kärnvapen aldrig någonsin används igen. Detta trots att världen upprepade gånger varit en hårsmån ifrån en katastrof. Mänskligheten har haft extrem tur att kärnvapen inte använts i väpnad konflikt sedan 1945 och vi kan inte räkna med att den turen håller i sig för evigt.

Det finns fler än 13 000 kärnvapen i världen, många av dessa är på så kallad ”high-alert”, och är redo att avfyras inom ett ögonblick. Risken att kärnvapen används igen har ökat till oroande höga nivåer. Kärnvapenstaterna utvecklar nya vapen och gör dem lättare att använda och internationella avtal för att reducera antalet vapen överges. Som ett resultat av detta befinner sig världen på en farlig väg mot en ny nukleär kapprustning som hotar mänsklighetens själva överlevnad. Det är en verklighet vi inte kan acceptera.  

 

Den Internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen skapades för att minska lidande, skydda liv och hälsa och upprätthålla mänsklig värdighet, speciellt under väpnad konflikt och andra kriser. Användandet av kärnvapen har potentialen att omöjliggöra det humanitära uppdrag som vår rörelse skapades för att uppfylla. Vi vet idag att en kärnvapenexplosion skulle betyda oöverstigliga hinder för humanitär hjälp och att tillräcklig kapacitet inte finns varken på nationell eller internationell nivå.

Vi frågar oss vem som i så fall ska hjälpa offren för kärnvapnen, och hur? Det finns inget svar på den frågan och därför är den enda ansvarsfulla åtgärden att se till att kärnvapen aldrig mer används.

Den Internationella rödakorskommittén ifrågasatte mindre än en månad efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki om kärnvapen överhuvudtaget var lagliga, och uppmanade världens länder att förbjuda dess användning: ”Bara en enad världspolitik kan rädda världen från förgörelse”, skrev Dr. Junod. Ett trekvartssekel senare måste vi vara lika tydliga. Vi har väntat tillräckligt länge. För ofta har det internationella samfundet varit oförberedda att hantera förutsebara kriser. Vi har en möjlighet att förhindra en världsomfattande kärnvapenkatastrof. Våra barn och framtida generationer ska inte behöva bära konsekvenserna av vår handlingsförlamning.

Texten publiceras samtidigt i Le Monde den 6 augusti 2020.

 

Peter Maurer, ordförande, Internationella Rödakorskommittén (International Committee of the Red Cross, ICRC)

Francesco Rocca, ordförande, Internationella Rödakors- och rödahalvmånefederationen (International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies, IFRC) samt ordförande, Italienska Röda Korset

Margareta Wahlström, ordförande, Svenska Röda Korset

Jean-Jacques Eledjam, ordförande, Franska Röda Korset

Ross Pinney, ordförande, Australiska Röda Korset

Gerald Schöpfer, ordförande, Österrikiska Röda Korset

Edouard Croufer, ordförande, Belgiska Röda Korset

Philippe Lambrecht, vice ordförande, Belgiska Röda Korset

Trevor Holmes, generalsekreterare, Irländska Röda Korset

Yoshiharu Otsuka, ordförande, Japanska Röda Korset

Tunku Puteri Intan Safinaz, ordförande, Malaysiska Röda Halvmånen

Robert Mood, ordförande, Norska Röda Korset

Javier Senent, ordförande, Spanska Röda Korset

Thomas Heiniger, ordförande, Schweiziska Röda Korset

 

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet 6 augusti