Vi använder kakor för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. 

Läs mer om kakor
Våra sajter

Här hittar du länkar till Röda Korsets övriga sajter. Visste du att Röda Korset har både en högskola och en folkhögskola? RedNet är vårt intranät. Kommunsidor riktar sig till dig som vill engagera dig i Röda Korset lokalt. Röda Korsets Ungdomsförbund finns för dig som är yngre än 30 år.

Människors olika utsatthet är krisberedskapens blinda fläck

Under coronapandemin har samhället inte svarat upp med tillräckliga kompensatoriska insatser. Vi efterlyser en krishantering som fungerar bra även för den i en utsatt livssituation. Vi måste redan nu dra lärdomar, skriver Martin Ärnlöv, Röda korset.
Under coronapandemin har samhället inte svarat upp med tillräckliga kompensatoriska insatser. Vi efterlyser en krishantering som fungerar bra även för den i en utsatt livssituation. Vi måste redan nu dra lärdomar, skriver Martin Ärnlöv, Röda korset.
Publicerad: 11 jun 2021
Lästid: ca

Många av oss har själva fått uppleva samhällets förmåga att hantera allvarliga kriser de senaste åren. Från att ha varit något som vi kanske läser om i andra länder, eller i andra delar av vårt eget land, har stora, samhällspåverkande kriser blivit allt vanligare även i Sverige. Skogsbränder, terrorattentat och allvarliga våldsbrott. Nu senast de lokala följderna av en global kris – coronapandemin.

Otillräckliga kompensatoriska insatser

Coronapandemin har inte lämnat någon i Sverige oberörd. Den har drabbat alla, men inte likadant. Pandemin har i stället blixtbelyst att samhället inte tillräckligt lyckats fånga upp att människor har olika livsförutsättningar och behov i kriser.

Redan utsatta grupper har drabbats hårdare. Utöver ålder har faktorer som yrke, inkomst, bostadssituation och hälsotillstånd visat sig avgörande för hur människor påverkas. Människor som bor i socioekonomiskt utsatta bostadsområden drabbas hårdare både av smittspridningen och av de ekonomiska och sociala konsekvenserna.

Samhället har inte svarat upp med tillräckliga kompensatoriska insatser, vilket till och med haft dödliga följder. Under våren 2020 i region Stockholm löpte till exempel låginkomsttagare fyra gånger så stor risk att dö i covid-19 som höginkomsttagare. På längre sikt kan pandemin också öka ojämlikheterna i det svenska samhället. Det riskerar i sin tur att leda till humanitär utsatthet och ett mindre hållbart samhälle. Det är en utveckling ingen av oss vill se.

Behövs flera lösningar

Under det senaste året har det pågående arbetet med att hantera coronapandemin lett till en bred diskussion om ansvar och resurser inom Sveriges krisberedskap. För Svenska Röda Korset är detta en diskussion som måste föras utifrån det grundläggande målet för vår krisberedskap: Är dagens krisberedskapssystem till för dem som drabbas? Utgår dagens system från verkliga mänskliga behov?

Coronapandemin har med smärtsam tydlighet gjort det uppenbart att samma lösning för alla inte fungerar i kris. Vi efterlyser en krishantering som fungerar bra även för den i en utsatt livssituation. För att klara den utmaningen bättre än hittills krävs tätare samarbete mellan krisberedskapsorganisationer och samhällets sociala aktörer. Om vi ska stå starka inför nästa kris måste vi ta tag i dessa problem i dag. Ansvarsfulla aktörer behöver nu kliva fram och se nya möjligheter.

Konkreta lärdomar

Konferensen Röda korset forum 2021: Lära i krisen som ägde rum i onsdags var ett sätt för Röda korset att praktiskt och konkret bidra till lärdomar och kunskapsutbyte. Krisaktörer, sociala aktörer, inte minst inom vård och hälsa, representanter ifrån civilsamhälle och näringsliv deltog.

Några konkreta lärdomar vi tar med oss från de många givande dialoger och samtal som ägde rum under konferensen är:

  • Sluta planera efter den genomsnittliga medborgaren i en kris. Vi är olika.
  • De sårbarheter som finns i samhället före en kris kommer finnas kvar och fördjupas under och efter krisen. Därför är det viktigt att minska samhällets sårbarhet, inte minst att minska hälsoklyftor.
  • Att finnas på plats med konkret verksamhet som efterfrågas av boende i socialt utsatta områden i vardagen bygger ett förtroendekapital som är avgörande i kris.
  • Kommunikationsvägarna har inte riktigt fungerat under pandemin. Krisberedskapsaktörer har inte har haft den tillit och det förtroendet bland minoritetsgrupper som behövs. Kommunikation och dialog – inte bara information – behövs. Målgruppsanpassning och lokalt förankrad dialog kräver också att offentliga aktörer blir mindre homogena och mer representativa. Civilsamhället kan hjälpa till.
  • Stat/region/kommun har brist på systematiska insikter i hur levnadsvillkor sett ut för minoritetsgrupper, inklusive personer med funktionsnedsättning. Kommuner måste förstå sina medborgares livsvillkor. Man måste samla data utifrån olika parametrar för att få den bilden. Är krisens förlopp för snabbt för systematisk datainsamling krävs upparbetad dialog med civilsamhället som tidigt kan se tendenser och trender. Viktigt att sen planera sin krishantering utifrån det.

Vi kan nog räkna med att effekterna av pandemin kommer att vara kännbara under lång tid framöver. Sannolikt kommer vi att se ökade hälsoskillnader mellan grupper och ökad socioekonomisk ojämlikhet. Därför måste vi redan nu dra fler lärdomar om krisens mest utsatta. Annars riskerar vi, precis som i den här krisen, mänskligt lidande och utsatthet. Nu har vi en chans att tillsammans förändra hur vi hanterar nästa kris – låt oss ta den.

Publicerad i Altinget 11 juni 2021