Svar till ledaren ”Nej till nej till kärnvapen”, BT 20/1.
Borås Tidning konstaterar på ledarplats (20/1) att ”en värld utan kärnvapen vore önskvärd. Dessvärre bidrar FN:s avtal inte i något avseende till att en sådan förverkligas. I det läget är ett nej till avtalet inte ett ja till kärnvapen.” Det är ett argument som återkommer i debatten och som jag därför vill bemöta.
Världens nio kärnvapenstater har 15 000 kärnvapen, varav 1 800 som kan avfyras inom ett par minuter. En studie som den internationella röda kors- och röda halvmånerörelsen publicerade 2009 konstaterar att varken Röda korset med sina tolv miljoner volontärer världen över eller någon annan aktör, både statlig och icke-statlig, hade kapacitet att hantera effekten av ett enda kärnvapen. Risken är dock högre än på länge att dessa vapen används, med avsikt eller av misstag. Det enda sättet att säkerställa att kärnvapen inte används igen är att de elimineras. Ett förbud mot kärnvapen är ett steg i denna riktning. Det ligger därför i varje stats intresse att skriva under och ratificera FN:s konvention om förbud av kärnvapen.
Sverige har nu möjligheten att leda arbetet för en kärnvapenfri värld. Ta den.
Det humanitära perspektivet är däremot inte enbart moraliskt utan även juridiskt. Det finns redan regler för vilka typer av vapen som får användas i krig. Användandet av kärnvapen skulle generellt sett strida mot den internationella humanitära rätten, något som internationella domstolen meddelade i en dom 1996. Att rättfärdiga användandet eller hot om användandet av ett vapen, som generellt sett är olagligt, med argumentet att man står inför ett säkerhetshot, underminerar skyldigheten för stater att respektera den internationella humanitära rätten i alla typer av väpnad konflikt. En utveckling som är farlig ur många avseenden.
Sverige har länge varit ett föregångsland internationellt i arbetet kring nedrustningsfrågor. Icke-spridningsavtalet signerade Sverige inom två månader, konventionen om klusterammunition och konventionen om förbud mot kemiska vapen signerades av Sverige på dagen de öppnade för signering. Andra stater tittar på Sverige i dessa sammanhang. Sveriges signering skulle därför kunna fungera som en katalysator för att fler stater ska signera och ratificera konventionen. Att inte skriva under konventionen riskerar däremot att ha en motsatt verkan.
Mot bakgrund av detta kan vi inte annat än uppmana Sverige och andra stater att skriva på konventionen om förbud mot kärnvapen och därmed verka för en ny norm inom den internationella rätten, som totalförbjuder och stigmatiserar dessa massförstörelsevapen. Sverige har nu möjligheten att leda arbetet för en kärnvapenfri värld. Ta den.
Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset
Publicerad i Borås Tidningar i februari 2019