Den som har som sitt jobb att vara först på plats vid en kris tränas att prioritera. När ambulanspersonal kommer till en trafikolycka är deras första tanke att de värst skadade ska få hjälp först, sedan tar man hand om dem som har lindrigare skador. Det kallas ’triage’ och liknar den process som följer efter en stor katastrof.
2018 års World Disasters Report, som nyligen presenterats av den internationella röda korsfederationen, visar att miljoner människor som behöver humanitärt stöd inte får nödvändig hjälp. Det gäller dem som är drabbats av en konflikt, som i Syrien eller Jemen, eller en naturkatastrof som jordbävningen och tsunamin i Sulawesi, Indonesien. Det gäller även dem som drabbats av hälsokatastrofer som ebolautbrottet i Demokratiska Republiken Kongo.
Hur stort är problemet? FN uppskattade tidigare i år att 134 miljoner människor skulle behöva humanitär hjälp under 2018 men FN-ledda humanitära operationer nådde bara 97,4 miljoner människor. Det här gapet fylls delvis av insatser av nationella regeringar, privata hjälpare, lokal samhällets resurser och organisationer som Röda Korset men det är rimligt att anta att miljoner inte nås av någon.
Varför ser det ut så här? Röda Korsets rapport listar ett antal anledningar.
- Tillträde: I många kriser kan inte hjälparbetare fysiskt ta sig till den plats där de drabbade finns. De kan ha geografiska eller politiska anledningar eller bero på konflikt eller byråkratiska flaskhalsar. I Demokratiska Republiken Kongo har Röda Korsets team för säkra och värdiga begravningar svårt att nå drabbade samhällen på grund av konflikten i området, men också på grund av rädslan för den fruktade sjukdomen.
- Information: På många platser är det svårt att nå människor eftersom humanitära organisationer helt enkelt inte vet om att de existerar. Det kan till exempel bero på att det inte finns kartor eller vägar, vilket är ett problem framförallt på avlägsna platser och i urbana slumområden som växer hastigt.
- Pengar: Glappet mellan behoven och de medel som finns tillgängliga ökar varje år. Under 2017 fick den humanitära sektorn bara in 60 procent av de 214 miljarder kronor som FN-ledda humanitära organisationer ansökte om. Men ovanstående två punkter visar att pengar är bara en del av problemet.
Så vad är svaret? En viktig del är enligt rapporten att investera mer tid, resurser och tillit i lokala humanitära organisationer. Lokala organisationer finns på plats före, under och efter en katastrof. Deras permanenta närvaro gör att de kan agera snabbare än deras internationella motsvarigheter och behöver mindre resurser för att göra det. Ett exempel är Sydsudanesiska Röda Korset, en av Svenska Röda Korsets långsiktiga partnerorganisationer, som använder motorcyklar för att nå ut till avlägsna byar med sjukvårdsutrustning. För att nå långsiktighet utbildar de byborna i hälsovård. Utbildningen inkluderar exempelvis hur man identifierar och behandlar barn under fem år för malaria, lunginflammation och diarrésjukdomar. Genom att arbeta på det här sättet ser vi till att de lokala medlen som samlas in till exempel Karlstad eller Örebro gör nytta lokalt i Sydsudan, Jemen eller Indonesien, precis där de behövs. Lokala Röda Kors- och Röda halvmåneorganisationer finns på plats innan katastrofen sker och vet vilka människor som är sårbara och hur man når dem. Den sortens arbete behöver ett ökat stöd om vi ska nå alla som drabbats av en katastrof.
Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset
Gunnar Ström, ordförande i Röda Korsets regionråd i Värmlands och Örebro län