Samtidigt som världens stormakter rustar upp militärt och vi ser tecken på ökade spänningar och konflikter, träffas nu världens ledare i FN:s generalförsamling för att diskutera globala utmaningar. I samband med mötet uppmärksammas FN:s internationella dag för kärnvapnens avskaffande den 26 september genom en ceremoni där flera stater kommer att skriva under eller gå med i FN:s kärnvapenförbud.
I ljuset av den pågående internationella kapprustningen är kärnvapenfrågan mer aktuell än på länge. Frågan uppmärksammas också i ett nytt upprop till FN:s generalförsamling där tidigare politiker, diplomater och militära befälhavare kräver handling mot de ökade riskerna kring kärnvapen.
Ceremonin den 26 september hade varit ett utmärkt tillfälle för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbudskonvention. Andra länder som Sverige tidigare samarbetat med i nedrustningsfrågor, såsom Irland, Nya Zeeland, Österrike, Mexiko och Sydafrika, har skrivit under konventionen för att stärka normen mot kärnvapen. Men Sverige har valt att avstå.
Behovet av nedrustning och åtgärder för att minska riskerna kring kärnvapen är akut. Vi befinner oss i en upprustningsspiral och fredsforskningsinstitutet SIPRI beskriver en ökad risk för att Ryssland och USA kan komma att använda kärnvapen. Om kärnvapen används i Sveriges närområde skulle följden bli en tidigare oskådad humanitär kris och svåra konsekvenser för både miljön och klimatet. Hela städer kan utplånas. Rubbningar i klimatet skulle kunna slå ut jordbruket helt. Det går helt enkelt inte att förbereda sig för ett krig där kärnvapen används eftersom konsekvenserna är för omfattande.
Genom icke-spridningsavtalet (NPT) från 1968 har kärnvapenstaterna lovat att nedrusta. Senast år 2010 förband de sig bland annat att snabbt minska sina kärnvapenarsenaler, öka insynen kring kärnvapen och försvaga kärnvapnens roll i säkerhetsdoktriner. Men när avtalet utvärderades år 2015 stod det klart att inget av detta har hänt.
Nästa stora förhandlingar inom icke-spridningsavtalet äger rum våren 2020. Om förhandlingarna inte leder till bindande åtgärder för nedrustning och minskar risken för kärnvapenanvändning så riskerar avtalet att undergrävas. I Sverige har såväl regeringen som oppositionspartier framhållit vikten av att främja icke-spridningsavtalet, och nu kräver vi handling.
Sverige måste stå upp mot de som försöker urvattna avtalet och tillsammans med andra likasinnade stater ställa konkreta krav på kärnvapenstaterna att leverera för nedrustning och bryta den upprustningsspiral vi nu ser. Som ett minimum måste staterna inom icke-spridningsavtalet tydligt erkänna kärnvapnens katastrofala humanitära konsekvenser och slå fast hur kärnvapenstaterna ska uppfylla sina åtagande om nedrustning och riskreducering. Vår säkerhet och vår välfärd har inte utrymme för fler misslyckanden och tomma löften.
I diskussionerna om kärnvapennedrustning i FN:s generalförsamling kommer FN:s kärnvapenkonvention att spela en viktig roll, särskilt då allt fler länder ansluter sig. Ett tydligt förbud och en stark norm mot kärnvapen ökar trycket på kärnvapenstaterna att rusta ner och skapar bättre förutsättningar för arbetet med att hindra att fler stater skaffar kärnvapen. Icke-spridningsavtalet och FN:s kärnvapenkonvention kompletterar och stärker varandra.
Konsekvenserna av ett kärnvapenkrig är globala. Alla länder har ett ansvar för att sätta stopp för den farliga upprustningen och driva kärnvapenstaterna till nedrustning. Den svenska regeringen har öppnat upp för att ompröva sin linje om FN:s kärnvapenkonvention efter förhandlingarna inom icke-spridningsavtalet, vilket är klokt.
Vi menar att regeringen redan nu bör ställa konkreta och höga krav på förhandlingarna samt uttala stöd för FN:s kärnvapenkonvention som ett sätt att stärka icke-spridningsavtalet och det globala arbetet för nedrustning. Tiden för tvekan är förbi.
Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset
Jan Larsson, ordförande Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF