– Nu reagerar många starkt på tonårsutvisningarna, som om utvecklingen inte gick att förutse. Men det här är precis de konsekvenser Röda Korset gång på gång har varnat för. När migrationspolitik drivs igenom utan ordentliga analyser av hur människor och rättssäkerhet påverkas, uppstår situationer som denna. Det är både allvarligt och oroande, säger Ulrika Modéer, generalsekreterare för Svenska Röda Korset.
Det vi nu ser är alltså inte ett undantag. Det är resultatet av en migrationspolitik där konsekvensanalyser gång på gång har nedprioriterats.
Reaktionerna på de så kallade tonårsutvisningarna framställs nu som om de vore plötsliga och oförutsedda. Det är de inte. Ändå låter det i dag som om ingen kunnat ana vad som skulle hända.
Redan när tillfälliga uppehållstillstånd infördes som huvudregel varnade vi för detta och inte minst år 2023 där vi i vårt remissvar ”Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl” pekade tydligt på riskerna. Den så kallade ventilen – bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter – berör få, men är avgörande för att förhindra allvarliga humanitära konsekvenser. Utan den fattas beslut som blir alltmer orimliga, som slår hårdast mot de redan mest utsatta och som i förlängningen urholkar förtroendet för myndigheter och rättsstat.
Samtidigt står vi nu inför ett ännu större skifte. Aldrig tidigare har vi svarat på så många remisser på lagförslag under ett och samma år. Reformtakten är historisk, något som delas av både myndigheter och civilsamhälle. Mängden förslag, ofta med mycket korta remisstider, har skapat en situation där det är närmast omöjligt att få en samlad bild av hur alla förändringar samverkar, och vilka konsekvenser de faktiskt får för människor och samhället i stort.
I våra verksamheter möter vi redan i dag effekterna. Asylsökande, flyktingar och andra migranter lever med en växande utsatthet och ett tilltagande misstänkliggörande. Många beskriver en konstant oro för att göra fel, i frågor om vandel, försörjning eller formalia, och en känsla av att endast vara här på nåder. Osäkerheten är inte ett undantagstillstånd, den har blivit systemisk.
Skärpningarna av reglerna för anhöriginvandring är ett tydligt exempel. Trots att många gör allt som står i deras makt för att uppfylla försörjningskraven misslyckas de på grund av orimliga ekonomiska nivåer, administrativa hinder och långa handläggningstider. Med ytterligare skärpningar riskerar familjeåterförening att bli i praktiken omöjlig för stora grupper, särskilt för personer med svår psykisk ohälsa eller som av olika anledning står långt ifrån arbetsmarknaden. Resultatet är långvarig familjesplittring, försämrad psykisk hälsa och kraftigt försvårad etablering. Nu finns dessutom förslag om att ompröva försörjningskravet i förlängningsansökan vilket innebär att kraven på boende och anställning måste gälla även vid detta prövningstillfälle. Lever man inte upp till kraven riskerar man avslag. Det kan komma att innebära att barn som tidigare fått återförenas med sina föräldrar riskerar att utvisas om föräldern förlorar sitt arbete.
Därtill kommer förslag om att förkorta, ompröva eller återkalla permanenta uppehållstillstånd. För människor som under många år byggt sina liv i Sverige skapas en djup och permanent otrygghet, utan att det finns belägg för att detta skulle stärka integrationen. Tvärtom riskerar konsekvenserna att bli omfattande mänskligt lidande och allvarliga rättighetsinskränkningar, inte minst för barn.
Vi ser också hur förslag på fler kontroll- och tvångsåtgärder breder ut sig: fler möjligheter till förvarstaganden av både vuxna och barn, inskränkningar i rörelsefriheten och långtgående, integritetskränkande kontroller. Detta utan att personerna är misstänkta för eller har begått brott, utan enbart på grund av att de söker skydd. Att införa sådana åtgärder utanför straffrätten är mycket ingripande och kräver större försiktighet och bättre proportionalitetsanalyser än vad som görs nu.
Politiken säger sig värna asylrätten och hålla sig till EU:s miniminivå. Men vad betyder det i praktiken, när reform efter reform urholkar skyddet och konsekvenserna för de människor som berörs inte vägs in?
– Många av de konsekvenser vi ser av lagstiftningen i dag – och förväntas se framöver – hade kunnat undvikas om permanenta uppehållstillstånd återinförts och fastställts som huvudregel. Om detta inte är en möjlig väg framåt måste vi se till att åtminstone behålla, och i vissa fall förstärka, de undantagsbestämmelser och säkerhetsventiler som är avgörande för rättssäkerheten. Dessa minimerar risken för att människor hamnar i kläm och drabbas av allvarliga, inhumana och orimliga konsekvenser, särskilt när det gäller familjers rätt att leva tillsammans, säger Ulrika Modéer.
Att återupprätta respekten för asylrätten och principen om alla människors lika värde kräver mer än symboliska formuleringar. Lagstiftning på migrationsområdet måste bygga på evidens, mänskliga rättigheter och långsiktighet – inte på kortsiktiga opinionstryck. Ett hållbart samhälle förutsätter tillit, förutsägbarhet och rättssäkerhet. Och kanske framför allt: att aldrig tystna när humanitet och demokratiska värden står på spel.