För två år sen hade det varit otänkbart för Kateryna att lära sig hur olika vapen fungerar. Men nu krävs det för att överleva. 

– Vi lever dag för dag. Det går inte att planera något i livet. Vi stänger av våra känslor. 

De flesta unga har lämnat Sumy. Men Kateryna vill inte. Hon säger som jag hör många andra säga: ”Det här är mitt land, vad kommer hända med mig om jag flyr?” Sedan kriget kom volontärjobbar hon på Röda Korset tillsammans med sin mamma Oksana, för att hjälpa grannar och medmänniskor. Studierna och planerna för framtiden får vänta. 

Det tar tid att resa till Sumy. Inga passagerarflyg landar längre i Ukraina, så vi färdas med bil i flera dagar för att komma fram. Ju längre österut vi kommer, desto fler vägspärrar. 

Trafiken glesnar. Här ljuder flyglarmen dag som natt. Det är särskilt byarna vid gränsen som beskjuts. En halv mil bred landremsa har stängts av och myndigheterna uppmanar till evakuering. Men här kämpar fortfarande 12 000 människor för att bo kvar. De flesta är äldre som inte vill lämna sina gårdar och djur.

– Som tur är var jag utomhus när det small. Men hela huset förstördes och började brinna, jag fick inte med mig något alls. Se på kläderna jag har, inte ens de är mina, säger Valentina Novar, 68, och slätar ut ett veck i sin beiga jacka.

Vi träffar Valentina hos Röda Korset i Ochtyrka. I en gammal fabriksbyggnad i rött tegel förvaras allt från hygienkit och blöjor till filtar och lådor med spaghetti, ris och konserver. Valentina har fått ett samtal om att det finns paket att hämta. Hon får också ett täcke för kalla nätter.

Matlådan är tung. Volontären Serhii Hlushkov klättrar upp på en stege och plockar ned den från en stor stapel med paket innan han hjälper till att bära ut. Valentina bor hos en väninna sen hon blev hemlös i höstas. Hon sover dåligt, oroar sig för vart hon ska ta vägen.
– Stort tack för hjälpen jag får. Det har blivit så dyrt att leva, priserna stiger, säger hon.

Anna Zakharova, 31, och dottern Valeria kommer in i lagerlokalen när Valentina säger hejdå. Även Anna behöver matpaket. Familjen har flytt hitt från Donetsk, alldeles invid fronten. I dag bor de i ett hus i Ochtyrka som de lånar av några vänner som själva har flytt utomlands.
– Allt jag tänker på är att kriget måste ta slut så att min dotter kan glömma det. Hon är fortfarande liten och kanske kan slippa minnas. Nu är hon så rädd, hon håller sig invid mig hela tiden.

Anna berättar att det var de ständiga attackerna och all tid i skyddsrum som fick dem att ge upp sitt hem. Men hon vet att huset står kvar och hoppas kunna åka tillbaka.
– Vårt liv är satt på paus. Vi hade planerat för fler barn, men kriget satte stopp för det, säger Anna. 

När hon och Valeria ger sig av backar en stor rödakorslastbil in utanför lagret och lastar av tolv nya pallar med nödhjälp. 

Ett par mil bort skumpar Röda Korsets rullande vårdklinik i form av en ambulans fram på sönderkörda byvägar. Fler än 1 200 sjukhus och mottagningar i Ukraina har attackerats sedan kriget startade. För äldre människor utan tillgång till transport blir det omöjligt att få vård. Läkaren Jerena Moshenska ser till att besöka dem som har störst behov av hjälp.

Rödakorsambulansen stannar till utanför ett litet hus omgärdat av ett gammalt plank. En skock hönor springer kacklande in i ett uthus och en gris tittar ut bakom en ladudörr när Jerena stiger in på den leriga innergården och knackar på hos 98-åriga Fedora Opanasenko.
– Jag har upplevt två krig. När andra världskriget startade var jag ung och blev tvångsförflyttad till Tyskland för att arbeta. Jag kom inte hem förrän 1945. Och så nu sker det här. Snälla, låt det blir fred, säger hon medan Jerena tar blodtryck och kollar syresättning.

Fedora kan inte längre se, så hon har flyttat in hos sin brorsdotter som är i 60-årsåldern. Men tala kan hon. Hon reciterar en lång dikt om krigets fasor.
– Allt ser jättebra ut. Jag kommer snart tillbaka igen, säger Jerena och klappar om Fedora när undersökningen är klar. 

Den mobila kliniken far vidare till byn Kurmany. Utanför en samlingslokal hänger ett anslag om att Röda Korsets läkare kommer på besök idag. I väntrummet sitter framför allt äldre, men också några barnfamiljer. Pappa Serhiy Andrienko håller sig i närheten när sonen Yaroslav, 4 år, undersöks.
– Här i byn finns 30 småbarn kvar. Jag försöker träffa dem en gång i månaden och se att de mår bra. Många skräms av de ständiga flyglarmen, de förstår inte vad det är som händer och varför de måste sitta i källaren så ofta, berättar Jerena.

Många barn hålls hemma från skolan. Föräldrarna tycker att det känns tryggare att ha dem nära ifall det blir flyganfall. När vi lämnar Kurmany stannar vi till för att hälsa på vid en vårdklinik som fortfarande är i bruk. En av läkarna berättar att en tredjedel av patienterna som söker hjälp lider av psykiska problem på grund av kriget.

Kriget i Ukraina överraskade inte bara världen utanför. Även för befolkningen kom det som en chock när raketer började falla och soldater i stridsvagnar rullade in på gatorna. För Röda Korset på plats innebar det att snabbt ställa om till krisläge och rädda liv. Sumy var omringat av ryska trupper i sex veckor, då kom varken mat, mediciner eller annan hjälp in.
– Många anslöt sig som volontärer och vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa människor under veckor av kaos. Innan kriget fanns ett 40-tal volontärer, nu är vi 395. Våra akutteam tog hand om skadade, vi hjälptes åt för att människor skulle få mat och trygghet, berättar Ihor Shapoval som leder Röda Korsets arbete i Sumyregionen.

I början på mars 2022 bidrog Röda Korset i förhandlingen om en humanitär korridor ut ur Sumy för att evakuera skadade, människor som behövde lämna Sumy samt utländska medborgare. Ihor körde först i en lång konvoj av bilar och bussar. I dag går det att både resa ut och få in hjälp utifrån igen, men Sumy är långt ifrån en säker plats. 

– Vi är ju bara mil från gränsen mot Ryssland. Attacker sker hela tiden och allt känns väldigt osäkert. Vad ska hända härnäst, frågar sig Ihor.

För Röda Korset i Sumy, liksom i övriga Ukraina, handlar det om att agera på både kort och lång sikt samtidigt. När människor och hus beskjuts och när familjer kommer flyende från andra håll i landet krävs akuthjälp i form av vård, mat, värme och någonstans att bo. På samma gång måste samhället fungera och vardagen gå vidare.
– Äldre och sjuka behöver mediciner och hemtjänst, förstörda vatten- och elsystem måste repareras, barn lära sig om minor för att kunna gå tryggt till skolan och människor hitta försörjning sig när deras tidigare arbetsplatser inte längre finns kvar, förklarar Ihor.

Det internationella engagemanget för Ukraina var rekordstort till en början. Sen dess har det dalat och fått konkurrens av andra oroshärdar i världen. Men Röda Korset fortsätter hjälpa och stannar kvar så länge det behövs. De insamlade pengarna går till insatser över hela Ukraina. Lokalföreningen i Sumy får dessutom direktstöd från Svenska Röda Korset, tack vare bidrag från privatpersoner, företag och stiftelser.
– Stödet från Sverige betyder allt för oss. Vi hamnar lite utanför strålkastarljuset här uppe i nordost. Det hjälper oss i en svår tid och ger oss kraft att fortsätta jobba för att hjälpa människor i den här obegripliga vardagen som vi har hamnat i, säger Ihor Shapoval.