Som psykolog möter Hannah i snitt 15 patienter i veckan, alla med olika typer av trauman.

– Många är så uppslukade av minnen att de känner sig frånkopplade från verkligheten. De flesta har mardrömmar och sömnsvårigheter, är oroliga och nedstämda, har fysisk smärta i kroppen och bär på starka minnesbilder som skapar rädsla och ångest, säger Hannah.

Har man upplevt så pass stark stress och om reaktionerna kvarstår en längre tid, behövs behandling. Annars finns det risk att problemen inte går över.

– Hjärnan kan inte alltid återhämta sig på egen hand, förklarar Hannah och berättar att hon mött människor som flydde krigen på Balkan för mer än 30 år sen och fortfarande lider av PTSD.

Vissa studier visar att så många som åtta av tio som flytt till Sverige lider av trauman, bland annat på grund av tortyr, konflikt, våld eller sexuella övergrepp. Trots det är det stor brist på specialiserad traumavård i landet. Vid Röda Korsets fem behandlingscenter och fyra filialer får uppåt 1 500 personer hjälp varje år – utan kostnad och oavsett legal status. Centret i Skellefteå, med mottagningar i Luleå och Umeå, tar emot cirka 100 nya patienter varje år från över 30 länder, däribland Kongo-Kinshasa, Afghanistan, Iran, Syrien och Etiopien.

– Vi möter lika många kvinnor som män och många har flytt från krig. Andra har blivit utsatta på grund av politiska åsikter, etnisk eller religiös tillhörighet eller på grund av sin sexuella läggning, berättar Therese Landin som är verksamhetschef.

Behandlingen är en kombination av psykologisk samtalsbehandling, fysioterapeutisk behandling och psykosociala insatser, men i början handlar det främst om att bygga tillit, gå igenom vad personen upplevt och prata om hur trauma fungerar.

Målet är att de som får hjälp ska känna sig mer närvarande i nuet och få hopp om framtiden.

– När du är traumatiserad är det förflutna hela tiden närvarande och du lever som om du fortfarande är i fara, vilket begränsar livet. Vi försöker neutralisera minnena så att de inte ska orsaka problem eller symtom längre, och få patienterna att känna tillit till sin förmåga att hantera svåra känslor och vardagen, säger Hannah som kallar det ”världens bästa jobb”.

– Det är ett privilegium att få möta patienterna och se dem resa sig igen. Jag lär mig mycket om vad som är viktigt i livet. Trots allt det svåra jag får ta del av känner jag hopp.

Efter drygt ett års behandling har Valeria hittat livslusten igen. Hon har ork att jobba och ta hand om sig själv och sin dotter, och hon har återigen hittat glädjen i att måla, spela piano, sjunga i kör och träna.

– Behandlingen var som att få en syrgasmask! Jag hade varit i överlevnadsläge så länge att det blivit normalläge, och det tog mycket energi. När Hannah fick mig att förstå att traumat tillhör mitt förflutna, fick jag energi att leva igen.

Text: Sofia Zetterman
Foto: Viveka Österman