Båten var överfull. Människor satt tätt intill varandra, några grät, andra var tysta. Det fanns barn ombord, till och med en bebis. Resan skulle ta fler timmar och mitt ute på havet fanns ingenstans att ta vägen om något gick fel.

– Om jag faller i finns det ingen som kan rädda mig, tänkte jag.

När Hasan pratar om flykten från Syrien kommer känslorna tillbaka. Han pausar och tar en klunk ur ett vattenglas.

– Ingen människa gör den här resan om man har ett val att låta bli. Ingen.

Drömmar som krossades

Innan kriget startade i Syrien drömde Hasan om en ljus framtid. Efter gymnasiet började han läsa till lärare vid universitetet i Daraa. Men kriget förändrade allt. Friheten försvann och militären började kalla in unga män.

– Jag ville inte vara med i kriget. Jag ville inte döda människor. Jag vägrade.

Till slut var han tvungen att välja. Att stanna kvar och riskera att hamna i fängelse eller att fly.

– Om alternativen är fängelse och krig eller att försöka ta sig därifrån, då är det egentligen inget val, menar Hasan.

Flykten på havet – en riskfylld resa

Tillsammans med en grupp andra unga män, kvinnor och familjer med barn påbörjades flykten ut ur landet. Ofta rörde de sig nattetid. De gick, kröp och gömde sig för att undvika poliskontroller och beskjutning. Alla var rädda.

– Vi kommer klara det här, sa vi till varandra för att orka fortsätta, minns Hasan

Beslutet att korsa Medelhavet var svårt och båtresan riskfylld. Hasan, som kan simma, tvekade när han såg gummibåten som skulle ta dem mot Europa. Gjorde han verkligen rätt? Samtidigt var alternativet att stanna sämre.

Hasan tvingades lita på människor han aldrig tidigare mött. Båten som skulle ta dem över havet var byggd för 50 personer. När den la ut från stranden var det cirka 150 ombord.

Det tog tre försök att komma iväg. Vid det första stannade motorn bara ett par hundra meter från land. Vid det andra började båten ta in vatten. Paniken spred sig. Barn grät, människor skrek. Vid det tredje försöket var vädret fint och havet låg stilla.

Resan tog sex timmar. Mitt ute på öppet vatten kändes havet oändligt när båten rörde sig långsamt framåt. Om man föll i skulle det inte finnas något skydd, ingenting att hålla sig fast vid.

– Den känslan kommer tillbaka när jag pratar om det, säger Hasan. Jag förstår fortfarande inte hur jag vågade.

Möten med Röda Korset

De hade tur, de överlevde den farliga färden. De sista metrarna in till stranden på en grekisk ö simmade Hasan. Väl framme på fast mark tog han en selfie med sin telefon fortfarande blöt och skakig. Det händer att han tar fram bilden och tittar på den. Den påminner honom om vad han gått igenom, och om varför han aldrig tar tryggheten för given.

När de kom iland på ön Mitilini, möttes Hasan av Röda Korsets volontärer. Han fick mat, vatten, torra kläder och möjlighet att vila. Hasan menar att det inte går att beskriva i ord vad hjälpen betydde.