Fältsjukhuset i Rafah drivs av Röda Korset.

Sjuksköterska i Gaza: ”Vi fortsätter operera in på natten”

Hur är det att ge akutvård mitt i konfliktens Gaza? Här berättar vår sjuksköterska om de långa och känslosamma dagarna på fältskjukhuset i Rafah.

Publicerad: 13 augusti 2025

Lästid: min

Röda Korsets fältsjukhus i Rafah är en av få platser där skadade människor kan få livräddande vård. Under konflikten i Gaza, som pågått i nästa två år, har många vårdmottagningar tvingats stänga samtidigt som behovet av akutvård är väldigt stort. Sjukvården har också attackerats, vilket är oacceptabelt. Krigets lagar är tydliga – sårade, sjuka, vårdpersonal och sjukhus ska skyddas.

Här berättar vår kollega Haitam Daniel Al-Hasan om livet på sjukhuset. Han är operationssjuksköterska och har jobbat i många humanitära kriser runt om i världen. Sedan oktober 2023 har varit på fyra uppdrag på Gazaremsan.

04:00

"Explosioner blir min väckarklocka"

Mina dagar i Gaza har fått en dyster rytm, som börjar mellan klockan 03 och 05 om morgonen. Då kommer den första vågen av skadade till vår akutmottagning. Bränsle är en bristvara, så offren bärs av släktingar eller dras på åsnevagnar. Vårt akutteam gör snabbt en prioritering. Alla skadade får en färgkod. De gröna och gula får vänta lite, men de som får färgen röd är i livshotande tillstånd och skickas till operation. De som är så skadade att de inte kan överleva får morfin för en så smärtfri och värdig död som möjligt. De har färgen blå. De svarta patienterna körs direkt till vårt bårhus – en ombyggd fraktcontainer med kylenhet. Det här är mitt fjärde uppdrag i Gaza, men jag slås fortfarande av hur snabbt ljudet av maskingevär, explosioner och det högfrekventa visslandet från förbipasserande kulor blir min väckarklocka. Och senare vaggvisa.

07:00

"Rädda så många som möjligt"

Varje dag har vi en kö av 30-40 patienter som behöver operation. Men vi hinner inte med alla planerade ingrepp. Gång på gång skjuts de upp för att ge plats åt akuta fall. Sjukhustälten blir snabbt varma av alla patienter och kollegor som febrilt arbetar sida vid sida. Våra städare kämpar för att hålla jämna steg och få bort blod och vätska som dränker bårar och golv. Mitt i allt kaos sker en stilla och väl inövad koreografi: stabilisering av dem som har en chans att överleva, insättning av thoraxslangar, dropp, blodstoppare och tryckförband. Jag stannar upp och tittar på mina kollegors ansikten. Jag ser vantro och sorg, men också fokus och beslutsamhet att rädda alla som kan räddas. Så många som möjligt, så snabbt som möjligt.

13:00

"Allt saknas. Vi tvingas improviseras"

Efter en inledande stabilisering på akutmottagningen förs patienter med livshotande skador snabbt till operation. Våra team hanterar komplexa och förödande skador och arbetar mot en osynlig klocka för att hantera det som orsakats av kulor och granatsplitter. Det saknas allt: gasbindor, antibiotika, smärtstillande mediciner och kirurgisk utrustning som behövs för att stoppa blödningar och stabilisera patienterna. Vi har länge varit tvungna att improvisera för att kunna ge behandling. Våra två operationssalar är för små för att hantera antalet patienter. Vi får fokusera på skadekontroll: stoppa blödningen, stabilisera patienten och rensa bordet för att hantera nästa livshotande skada.

23:00

"Det här olikt allt vi någonsin upplevt tidigare"

Långt efter att den sista vågen av skadade har anlänt fortsätter vi att operera, in på natten. Vi arbetar 14 till 16 timmar per dag, vecka efter vecka. Jag ser mina kollegor kämpa mot utmattningen vid operationsbordet. De pressar sig till det yttersta för att kunna fortsätta arbeta, för att komma vidare till nästa patient, i vad som kan verka som en oändlig ström av akuta skador. Alla mina erfarna kollegor på fältsjukhuset är överens: Skadornas allvar och den oavbrutna strömmen av sårade som har kommit in genom porten till vårt fältsjukhus sedan slutet av maj är olikt allt vi någonsin upplevt tidigare. Det är en verklighet vi hoppades att aldrig få bevittna. Vi gör vad vi kan, men det känns ofta som en droppe i det enorma havet av akuta och otillräckliga medicinska behov i Gaza idag. Det finns inga hjältar här. Våra palestinska kollegor försöker hjälpa människor att ta sig igenom ännu en dag. Vår närvaro här är ett tecken på solidaritet och stöd.