Douma drabbades hårt av kriget, liksom så många andra platser i Syrien. De flesta kvarter har jämnats med marken och under sex år var stadsdelen belägrad. Ingen kunde ta sig ut eller in. Människor var utan mat, vatten, bränsle och skydd.
– Aprikoser. Under två år åt vi nästan bara aprikoser, för de kunde odlas här. Och gröna löv, minns Muhamad.
Varje dag tog han sig till akuten, trots riskerna, för att hjälpa människor.
– På morgonen attackerades vi som värst. När människor var på väg till jobbet och barnen till skolan.
"Min syster dödades i en bombräd"
Ibland kunde Röda Halvmånens hjälptransporter få tillstånd att köra in med medicin och annan nödhjälp, men det räckte inte för de enorma behoven. Det byggdes tunnlar under marken där mat och annat livsviktigt smugglades in.
– Jag fokuserade på jobbet, stängde av känslorna. Jag tänkte på min familj, på mina grannar, berättar Muhamad.
I dag kommer känslorna fram. Muhamad har svårt att gå ner i källare och reagerar så fort han hör ett flygplan.
– Jag vet ju att det är vanliga passagerarplan, men jag mår dåligt av ljuden ändå.
Muhamads kollega Tahani Brghle kommer fram. Hon är sjuksköterska och började jobba på kliniken under belägringen.
– Min syster dödades i en bombräd. Då sökte jag mig hit för att kunna göra något för mina medmänniskor.
Tahani födde två av sina fyra barn under kriget. Hon berättar att det var så ont om näring att hon hjälpte till att amma även andra kvinnors barn, där mödrarnas mjölk inte kom.