Farlig flykt fick lyckligt slut i Hedemora

De ville inte lämna hemmet i Syrien. Först när grannhuset sprängdes insåg de att de var tvungna att fly. Det blev en fasansfull resa som splittrade familjen Abouzid.

Publicerad: 23 september 2026

Lästid: min

– Jag tycker mycket om romanerna om de svenska emigranterna som åkte till Amerika. Vad heter de nu? Just det, Utvandrarna är den första! Jag känner igen mig. De som reste blev ju invandrare, precis som vi, säger Ezat Abouzid.

Ezat läser mycket. Både på svenska och arabiska. Att få vara bland böckerna gör honom glad, berättar han. Det påminner om den goda tiden hemma i Damaskus där han drev en egen bokhandel. Då, innan kriget satte stopp.

Ezat Abouzids familj är en av många med svåra minnen bakom sig. Kriget i Syrien splittrade dem, och det dröjde flera år innan de kunde mötas igen.

Rädslan spred sig i gummibåten

Allt började när kriget kom till familjens gata i Damaskus. I flera år hade Ezat och hans fru Fatima kämpat för att kunna bo kvar med de fyra barnen, trots oron i landet. Men när grannhuset sprängdes insåg de att det inte gick längre, de måste fly.

– Vi bestämde att jag och vår äldsta dotter Safa skulle åka först. Vi hoppades komma någonstans där det var tryggt, och dit resten av familjen kunde komma efter. Jag var särskilt orolig för att ta med vår mellandotter Seba, berättar Ezat. Kriget hade gjort henne rädd, orolig och djupt deprimerad. Skulle hon klara en så tuff resa?

Och resan blev precis som Ezat befarat.

– Det värsta var båten mellan Turkiet och Grekland. Tre på morgonen steg vi i en liten gummibåt som inte var mer än några meter lång. Jag överdriver inte när jag säger att vi var 35 personer i den. Barn skrek och människor var fruktansvärt rädda. Men alla klarade sig. Dagen efter gick det sämre. Då avgick båten där den lilla pojken Alan Kurdi var med. Du vet, han som hittades död på en strand och som alla tidningar visade bild på.

Stödet från Röda Korset gav hopp

Efter att ha vandrat i ösregn genom Serbien, sovit på trottoarer och blivit slagna av gränspoliser i Ungern kom Ezat och Safa efter 17 dagar fram till Malmö. Det var i september 2015. Hösten då 80 000 människor sökte asyl i Sverige. Efter några nätter på förvaret i Märsta hamnade de på ett flyktingboende i Kramfors, men via en vän till Ezat kunde de snart få husrum i Hedemora.

– Röda Korset och andra organisationer gav oss mat och vatten längs hela resan genom Europa. Även här i Hedemora fanns de och hjälpte oss.

I Hedemora kom familjen i kontakt med Röda Korset och dess ordförande Gunborg Modén.

Ezat och Gunborg har träffats många gånger på Röda Korsets mötesplats.

Foto: Linda Axelsson

– Utan Gunborgs stöd hade jag blivit galen, säger Ezat. Hon fick mig att våga hoppas på att få se min familj igen, då när det kändes som om allt föll.

Fatima och de tre yngsta barnen blev kvar i Syrien när pappa och storasyster gav sig i väg. Ett år senare fick de besked om att Ezat och Safa fått uppehållstillstånd och att familjen skulle få återförenas i Sverige. Men svenska ambassaden i Syrien var stängd på grund av kriget och de behövde ta sig till Kairo för att intervjuas av svenska myndigheter där.

– Men människor från Syrien var inte välkomna till Egypten. Vi fick i stället ta oss till Sudan och åka därifrån med smugglare in i Egypten. I fem dagar reste vi genom öknen på flaket till en pickup. De körde fort, säkert 200 km i timmen. Hade vi ramlat av skulle de inte ha stannat, minns Muhammad som då var 14 år.

Återförenades efter 1200 dagar

I Kairo levde Fatima och barnen gömda, men fick till intervjun på svenska ambassaden. Efter månader av väntan kom beskedet: de skulle få resa till Ezat och Safa i Sverige. Samtidigt kom chocken – Seba skulle inte få följa med. Hon hade hunnit bli 18 år och ansågs vuxen.

– Vi hade väntat och längtat så mycket. Och så kom det här! Min Seba, som var så sjuk, skulle inte få följa med. Jag minns att jag helt bröt ihop, berättar Ezat och hans röst darrar till.

Tack vare Gunborg och med stöd från Röda Korsets jurister överklagades beslutet. Storasyster Safa skrev ett tolv sidor långt brev om familjens situation. Och till slut, i november 2018, kunde hela familjen äntligen mötas. Då hade det gått nästan 1 200 dagar sen Ezat och Safa lämnade lägenheten i Damaskus med varsin ryggsäck.

– Röda Korset lyssnade på oss. Det var jätteviktigt för mig och inte minst för pappa. De där åren i väntan segade sig fram, jag sov dåligt och var jämt orolig. Sedan familjen kom hit går tiden jättefort, säger Safa.