Petra Jansson bor på Vätö i Roslagen där stormen Alfrida drog fram som värst under vintern. Här blev tre veckor i januari strömlösa, mörka och kalla för tusentals människor i området.

– Man känner sig bortglömd när dagarna går och ingenting händer. Jag eldar, virkar, matar hönsen och väntar. Inte känner man sig fräsch, så det är toppen att få komma hit till värmestugan för en dusch och en pratstund, sa Petra Jansson när vi träffade henne i Röda Korsets tillfälliga värmestuga i Vätö skola, där de drabbade kunde ta en dusch, dricka varmt kaffe och fylla på vatten.

Många av öborna var besvikna på kommunen, på att det tog så långt tid innan information kom ut och tappställen för vatten öppnades. Träden låg som plockepinn i skogen, många föll över elledningar och hus och det tog veckor innan alla vägar var röjda.

– Gå in och titta på hemsidan, sa de i radion. Men hur skulle det gå till utan nät och el? Röda Korset var både snabbare och bättre, säger Petra Jansson.

Désirée Lundberg, ordförande för Röda Korset på Vätö, drog igång värme­stugan ett par dagar efter stormen.

– Jag var ju själv drabbad och hade ingen el. Jag tänkte att nu måste vi göra något. Vi åkte runt med lappar och satte upp på ön, det gick ju inte att använda sociala medier eller annat, berättar hon.

Sårbart samhälle

”Samhällets förmåga att förebygga och hantera kriser – och ytterst krig – bygger på att kommuner, landsting, myndigheter, näringslivet och inte minst den enskilde har nödvändiga förmågor och kunskaper.” Så skriver Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, på sin hemsida.

Samtidigt vittnar de senaste årens attentat och incidenter om hur sårbart vårt samhälle faktiskt är:

• Vi är helt beroende av elektricitet för vattenförsörjning, uppvärmning, kommunikation och transporter.
• Naturkatastrofer som svåra stormar, skogsbränder och översvämningar blir mer frekventa och mer extrema.
• Kontanterna i plånboken har ersatts av kontokort och swish-appar. Och även om pengar finns är vår handel uppbyggd på ”just in time”-leveranser, det vill säga att vi bara producerar och levererar varor i precis den mängd och vid den tidpunkt som de behövs. Butikernas lager riskerar att snabbt bli tomma.
• Risken för terrorattentat är en realitet. Bland annat kan attacker mot centrala it-system slå ut elektriciteten.
• Det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde.
• För att klara alla dessa utmaningar krävs beredskap för olika kriser – på både samhällsnivå och individnivå.

Anneli Bergholm Söder var 2019 chef för den operativa avdelningen på MSB. Hon betonar nyttan av mångas insatser vid stora kriser – men också att samhällets samlade krishantering behöver vara välorganiserad. Alla aktörer – statliga myndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och branschorganisationer – ansvarar för hanteringen inom sina respektive områden. MSB är med och samordnar, inriktar och driver det gemensamma arbetet.

– Vid en kris eller katastrof vill många göra en insats, men det gäller att organisera så att insatserna blir effektiva. Den stora utmaningen i ett krisläge är att få alla att agera samlat, det är bland annat här MSB:s ansvar kommer in. Genom att bevaka omvärlden ska vi vara beredda att starta vår organisation när det behövs. Vi har även ansvar för att driva aktörernas gemensamma hantering och vi hjälper till med kompetens och materiel när deras egna resurser inte räcker till, säger hon.

– Enskilda frivilliga kan avlasta myndigheterna genom att bidra efter förmåga. Men det gäller att insatserna organiseras, annars riskerar de att bli bortkastade, säger Anneli Bergholm Söder.

Lärdomarna efter skogsbranden i Västmanland 2014 var flera. Bland annat medförde det att Röda Korset fick uppdraget att samordna frivilliginsatserna vid skogsbranden i Ljusdal 2018.

Vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014 skickades mängder av livsmedel till brandområdet, men på grund av att mottagandet inte var organiserat förstördes mycket av maten. Och vid den stora tillströmningen av människor på flykt hösten 2015 skänktes mycket kläder, men i brist på organisation kom en stor del av dessa aldrig fram till de behövande.

– Vi har lärt oss av detta, och vid skogsbränderna 2018 slöt vi ett avtal med Röda Korset om att organisera insatser från spontanfrivilliga. Röda Korset byggde då upp ett system som fungerade väl. Även andra, redan etablerade, frivilligorganisationer deltog i arbetet, säger Anneli Bergholm Söder.

Insatserna syns inte

Veronica Strandh, forskare på Umeå universitet, anser att frivilliginsatserna länge spelat en undanskymd roll i Sverige. Det beror dels på att vi varit förskonade från större katastrofer, dels på att vi av tradition sätter vår tillit till myndigheterna. Därför ligger vi efter föregångsländer som Australien, Kanada och USA vad gäller samordningen av frivilliga.

Veronica Strandh var en av skribenterna i Röda Korsets rapport Tillsammans i krisen (PDF), om framtidens frivillighet inom krisberedskap och totalförsvar, som publicerades 2019.

– Kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter måste planera för vilka uppgifter frivilliga kan ha i händelse av kris, vid vilka typer av kriser de kan hjälpa till, hur ersättningsfrågan ska se ut, och så vidare. Hittills har organisationsfrågan lösts ad hoc. Nu behövs en tydlig målbild och planering, säger hon.

Veronica Strandhs forskning tyder på att frivilligengagemanget i Sverige är konstant stort, men att det ändrat karaktär.

– Vi behöver sluta tänka på frivilliga som en homogen grupp där alla vill samma sak. I min forskning ser jag att de frivilliga representerar en rad olika förmågor, har olika kapacitet och olika syften med sitt engagemang, säger hon.

Enligt Veronica Strandh har den digitala utvecklingen minskat den enskildes behov av medlemskap i traditionella organisationer. Man kan i stället gå med i exempelvis en Facebookgrupp som engagerar sig för en viss sak och göra insatser där man vill.

– Jag ser det som en naturlig utveckling som kan ge de traditionella organisationerna som Röda Korset nya uppgifter. Framför allt som samordnare av dessa spontanfrivilliga, säger hon.

Veronica Strandh ser även att inriktningen på frivilliginsatserna har ändrats. För 10–20 år sedan handlade det nästan uteslutande om insatser vid naturkatastrofer. I dag har fenomen som social oro och terrorattentat tillkommit. De stora elavbrotten i Roslagen i januari 2019 visar också att vissa insatser blir utdragna i tiden – vilket kräver uthållighet.

– Frivilligorganisationerna spelar en stor roll i beredskapsarbetet. De kan bidra med extra händer och fötter som kan avlasta räddningspersonal, kommuner och länsstyrelser med uppgifter som att dela ut mat och vatten. Därtill kommer frivilligorganisationer med medlemmar med specialutbildning, som stabsassistent eller bandvagnsförare. Några som ibland glöms bort är trossamfunden som ofta har både språkkunskaper och kulturell kompetens och kan fungera som brobyggare.

Större ansvar

Vi skalar just nu upp krisberedskapsarbetet.

– I Sverige har staten av tradition tagit stort ansvar, men vi ser att en allt mer slimmad offentlig sektor får allt svårare att ge alla medborgare ett fullödigt omhändertagande. Därför förbereder vi oss för att ta ett större ansvar vid kriser och katastrofer, säger Ylva Jonsson Strömberg, chef på enheten för krishantering och beredskap på Röda Korset.

Arbetet inleddes efter det stora flyktingmottagandet 2015. Det blev då uppenbart att frivilligorganisationerna förväntades ta ett stort ansvar.

– Vi gjorde ett stort och viktigt jobb, men det var svårt eftersom det inte fanns något riktigt fungerande system. Nu har vi kommit en bit på väg men mycket återstår, säger Ylva Jonsson Strömberg.